En dag i september månad, när asp och rönn började gulna och molnen samlade sig tjocka på himmelen, sutto de tre flickorna på lilla bänken i farstuguqwisten och sade till hwarandra: i dag reser swalan bort.
Qwirr qwirr! det är ochså meningen, qwittrade swalan, som hört deßa ord der hon satt på takåsen och pickade på ett hampfrö till resfrukost.
Men säg oß då engång, kära swala, sade flickorna, hwart du flyger så der hwarje höst och hwar du är öfwer wintern och hwad du gör der borta i främmande land och hwem som wisar dig wägen dit och derifrån.
Qwirr! det war många frågor på engång, qwittrade swalan. Ha ni nånsin tänkt uppå, hwem som säger till blommorna om wåren: wex! och till gräset på marken: gör jorden grön! Det är samma Guds goda ljufwa röst, som säger till de små fåglarna om hösten: far! och om wåren: kom! Och de små fåglarna äro Guds fromma barn, de lyda hans röst och han wisar dem wägen genom oändliga rymders blå, öfwer grönskande länder och brusande haf. Så flyga wi swalor om hösten bort, när wi höra den manande rösten i wårt hjertas djup; wi lemna wårt älskade finska land och flytta inom några dagar sina tusende mil, tills wi komma i fjerran söder till ett land som kallas Egypten.
Ja ja, sade flickorna, det landet känna wi nog. Det war dit Jesus flydde med sina föräldrar undan Konung Herodes' grymhet. Det måste wara ett skönt land, der Jesus fann en tillflykt när han war liten.
O ja, sade swalan, ett skönt, ett wälsignadt land! De höga bergen skimra af ädelstenar och guld, de rika dalarna dofta af rosor utan tal och wattnen hwimla af sällsama djur. Ni skulle se det sköna trädet, der jag bor! Deß grönska dör aldrig bort för någon wintersnö, deß blommor dofta som ett paradis och deß frukt är konungslig. På deß grenar har jag byggt mitt bo wid stranden af den mäktiga floden Nil, det gullfiskarna blänka i wattubrynet, och derifrån flyger jag ut i den höga blåa luften öfwer de brännheta öknarna, der lejonet flämtar af törst, och öfwer de jättestora bergen i Sennar, der perlor och diamanter stråla mot dagen ur de ödsliga klyftorna.
Men hwarföre längtar du, lilla swala, åter om wåren bort från detta wälsignade land?
Ack jag wet icke, men då griper mig en längtan att åter se mitt gömda, mitt dyra fosterland. Jag tänker på den lilla ensliga stugan uppe i Finland, under hwars ås jag är född och der min moder räckte mig det första frö och der hon lärde mig att flyga från qwist till qwist, när jag war liten. Och då synes mig, som wore intet land på jorden så skönt, så innerligt kärt och ljuft, som detta fattiga Finland högt upp i sin snöiga nord, och när jag minnes deß wackra wår, deß gröna uddar och deß klara wattenspeglar — ack, då wille jag ej byta deß röda smultron mot paradisets gyllene frukt, och hellre wille jag bo i mitt lilla torftiga bo under hyddans ås, än bland Sennars skimrande diamanter. Hur måste icke menniskorna älska sitt fädernesland, när sjelfwa luftens lilla swala har sin fosterbygd så kär!
Jo jo, sade flickorna och sågo fundersama ut.
Men jag glömer att jag måste resa, återtog swalan. Ha ni ej något att beställa med mig från Egypti land?