Kungen blef mycket glad, det kan man wäl tro, och lofwade att om det lyckades kaptenen att utöda mößen, skulle han få en hel ö till betalning och allt det guld som fanns i skattkammaren. Åhå, tänkte kapten Smith och skyndade sig på skeppet, tog så Williams katt med sig i land och förde den till Kungens bord. Knapt hade han släppt katten på golfwet, förrän alla möß, wißt flere hundrade, störtade ned från bordet döda af förskräckelse, och under hela tiden katten war i salen wågade sig intet möß upp på golfwet. Detta såg Kungen och hans folk och förundrade sig högeligen och läto genast åt kapten utbetala allt guld som fanns i skattkammaren samt gaf honom den omtalda ön med allt hwad dertill hörde både folk och fä. Aldrig här i werlden har en katt blifwit så wäl betald. Sedan kapten Smith sålt sin last och alla de kläder och grannlåter, som han hade med sig, seglade han derifrån hem till London igen och lilla kißen blef i Polynesien, och det är wißt, att der såg man aldrig några möß mera och behöfde aldrig några klubbor wid bordet.
Så war då William tillika ägare af en stor ö i granskapet af Polynesien. Han läste och skref och räknade med otrolig flit, och blef efter några år förnämsta bokhållare på den rike köpmannens kontor, ja för att säga rent ut, så blef han slutligen gift med sin husbondes dotter, en mycket söt och snäll flicka. Hwem kan då mera undra uppå, att när den rike köpmannen några år derefter dog, William Sellsing blef hans arfwinge och efterträdare samt slutligen en rik och mäktig man?
Men att wara rik, det är långt ifrån att wara det bästa och lyckligaste på jorden. Att wara en gudfruktig och ädel man, som lefwer rättskaffens och gör sina medmenniskor godt, det är något mycket mer, än att blott wara rik. Och en sådan man war William Sellsing. Alla sina rikedomar wärderade han blott derföre, att han dermed kunde uträtta stora och nyttiga ting, hwaraf hela hans fädernesland drog winst och fördel samt hwarigenom tusende goda menniskor fingo tillfälle att med arbete förtjena sitt bröd. Isynnerhet wisade William Sellsing mycken ömhet och kärlek för små fattiga barn, som icke hade far och mor och måste hungra och törsta i sin stora öfwergifwenhet. Dem tog han till sig, gaf dem snygga kläder och tarflig mat, lät dem gå i skolan och drog försorg om att de aldrig mera behöfde lida nöd, såwida de wille wara arbetsama och ärliga. Och då, när den rike Herr Sellsing ibland besökte skolan, der flere hundrade sådana små barn på hans bekostnad underhöllos, brukade han gerna dröja öfwer aftonbönen och innerligt tacka Gud, såsom alla de små barnen gjorde. Sedan när bönen war slut, hände wäl ock ibland att han satte sig ned bland barnen och berättade för dem huru han ochså engång hade warit fattig och wärnlös liksom de, och huru Gud, som är de öfwergifnas far, skickat goda menniskor till hans hjelp. Derföre, brukade han då säga, skall man aldrig tänka att Gud förglömer ett litet barn, som rätt innerligt ber om hans hjelp. Guds wägar äro underbara och wisa; han wet wäl bäst huru han skall försörja de som hålla honom kär.
Ryktet om William Sellsings ädla handlingar kom slutligen till Kungens af England öron, och Kungen, som wille på ett rätt utmärkt sätt wisa denne redlige man sin nåd, gjorde honom till Lord Major i London, hwilket är den högsta hedersplats, som en borgare i den stora staden kan blifwa utnämnd till. Så besannades då hwad klockorna en dag klingat i Williams öron; Sellsing, wänd om! Lord Major i London! och det är wißt, att hade William icke den gången lydt klockornas wänliga röst, så hade han aldrig blifwit hwad han sedan blef.
Men än en sak måste jag berätta er. På den rike Herr Sellsings skrifbord såg man bilden af en liten swart och hwit kißa, huggen i marmor. Det kan ni wäl gißa, att han dermed wille hedra minnet af sin lilla kära katt, upphofwet till all hans rikedom. Så skall man wara tacksam som William war. — Och det är wäl möjligt, att någon af er i en annan bok läst sagan om en dylik katt, som såldes för mycket pengar; jag will minnas det. Men det kan ni wara säkra på, att det war ej samma kiß, som Williams, ty Williams, den war swart och hwit, den.
5. Swalan från Egypti land.
Har någon sett den lilla stugan borta wid landswägen, den der med rödmålade wäggar och hwita fönsterposter och en liten farstuguqwist med tak öfwer? Den ser så treflig ut och der bo wißt goda menniskor. Utanför wid wägen står ett högt lummigt träd, i hwilket alltid fåglar sjunga och hwars doft är så ljuflig om wåren, att hela nejden fylles deraf. Det wore roligt att weta hwems den stugan är; månne sagan kan säga det? Jo men, det är mycket möjligt att den kan.
Man skulle knappast tro att den stugan är så gammal som den är. Men ung är den inte, det är wißt bra många år sedan der bodde en gammal gumma som hade tre små flickor, af hwilka den äldsta hette Ilia, den mellersta Milia och den yngsta Emilia. Kuriösa namn den gumman gaf sina flickor! Hwad månne den fjerde skulle hetat, om det funnits en till?
Jag tycker det kan göra oß detsamma. Alltnog, de tre flickorna woro snälla, lydiga och goda barn, som aldrig gjorde sin mor emot. Då kan det nästan wara detsamma, om de hetat fast Gräsgröna, Hallonmaska och Takdroppa. Namnet gör ingenting till saken och den är wißt en narr, som gråter för det hon heter Stina eller Susanna. Bara man är god och from — se det är knuten och då pryder man sitt namn.
I stugan bodde ännu en femte person, och det war en swala. Hon hade sitt lilla hushåll för sig sjelf under takåsen och bodde der hyresfritt hela sommarn om med sina ungar, men till wintern gjorde hon långa utrikes resor, och på dem for hon hwarken i kursläda eller suflett, ej heller behöfde hon packa in sina saker i kappsäckar och hattaskar, utan hon for med pilens hastighet af på sina swarta glänsande wingar och jag wille se den skjutshäst, som kunnat trafwa i kapp med henne. Det skedde alla år och på samma tid. Och likwäl sade ingen åt henne: res af nu! Men hon wißte det wäl, när hösten kom, och flickorna wißte det ochså ganska wäl, ty de höllo alla af den flitiga wackra fågeln. Hwem skulle ochså ej hålla af en swala? Det är den oskyldigaste wackraste fågel på Guds gröna jord, och den som gör en swala ondt, han wore wärd att doppas i tjära och wältras i dun och skickas ut till spektakel för hela werlden.