En dag hände sig att hans husbonde lät kalla honom till sig på sitt eget rum, med tillsägelse att han hade något att tala wid honom. William, som ännu aldrig talt ett ord med sin herre, och deßutom kände honom som en mycket sträng och sträf man, blef wid detta budskap så illa till mods, att han bleknade och tänkte wid sig sjelf: hwad har jag arma goße nu gjort, då min husbonde låter kalla mig, han som aldrig ens sett på mig, då jag någongång mött honom i kontoret? Hwart skall jag taga wägen? jag wågar inte wisa mig för honom, jag kan intet möta hans stränga blick. Jag måste bort — bort igen utan hem, måste söka mig en wänlig menniska, som tar mig till sig liksom den goda madam här gjorde. Men jag har ju ingenting ondt gjort, hwarför fruktar jag? tänkte han. Månne jag skall gå? — Och redan satte han handen på låset, men då waknade åter hans barnsliga fruktan, och han ryckte handen bort, som hade han brännt sig, och sprang som en jagad hare långt ut på gatan. Ja han sprang och sprang utan att stadna, ända tills han slutligen uttröttad nedsatte sig på trappan till en stor kyrka.
Det war en söndagsmorgon, solklar och wacker. Folket skyndade sig i kyrkan innan sammanringningen skulle ske, för att bättre få plats, och William satt der modfälld och tankfull och wißte ej hwad han borde företa sig. Han ångrade att han sprungit bort som en förbrytare, utan att säga farwäl åt någon, och folket der i huset hade ju ändå alla warit så goda emot honom. Han riktigt trätte på sig sjelf. Hwart skall jag nu wända mig? tänkte han; wända om törs jag ej. Nu då min husbonde så länge wäntat mig, skall han säkert med stränghet förebrå mig min försumlighet och kanske köra mig på porten. Ack du stackars dumma William, hwarför lydde du inte strax din herres bud? Och stora tårar började rinna utför hans kinder.
I detsamma började klockorna att ringa i tornet. William torkade sina tårar och lyßnade. Han tyckte sig höra den wackraste musik och klockorna ljödo så herrligt som sånger, och han hörde likasom röster af andar, hwilka blandade sig med klockornas ljud. Tyst! tänkte han, hwem ropar mitt namn? Ty klockorna sjöngo: bong! bong! Sellsing wänd om! Lord Major i London!
Skall jag wända om? ropade William. Jag hörde ju tydligt deßa ord: Sellsing wänd om! Lord Major i London! och det war bestämdt klockornas klang. Ja, jag wänder om! skrek William. I ögonblicket war han på fötter, och sprang af alla krafter, utan att hwila, förrän han war i tamburen till sin herres rum. Här måste han litet hämta andan, ty annars hade han ej fått fram ett ord efter det häftiga springandet.
Nu kände William ej den minsta rädsla, öppnade frimodigt dörren och steg in till sin fruktade herre. Hwarför har du låtit mig wänta så länge? sade husbonden. Bloßande röd af blygsel, men uppmuntrad af den wänliga tonen i sin herres röst, swarade William uppriktigt att han ej wågade komma, emedan han fruktat förebråelser för något fel, och att han först efter långt betänkande wågade sig in. Du behöfwer ingenting frukta, sade husbonden wänligt, jag har twertom alltid warit nöjd med dig och funnit dig wara en ordentlig och lydig goße; ett sådant uppförande blir aldrig utan belöning. Kan du gißa, min goße, hwarför jag låtit kalla dig? jo, för att säga dig att du blifwit rik. — Jag rik? frågade med största förundran wår lilla William, som trodde att han ej hört rätt. — Ja du just, sade leende den goda herrn. Du mins wäl att du för twå år sedan skickade din lilla katt med mitt skepp till Polynesien. Jag har i dag haft bref, hwaruti man underrättar mig att du har en betydlig summa penningar att lyfta för din lilla katt, som blifwit såld i det främmande landet, eller rättare bortbytt emot guld, hwilket min skeppare här låtit förwandla i penningar, för att af dig begagnas. Jag will nu blott fråga hwad du ämnar göra med din rikedom och om du will låta den innestå hos mig och uppbära räntan deraf årligen till dina egna behofwer.
Der stod nu William som fallen från skyarna. Att ifrån en fattig goße, som ej ägde så mycket som ett halmstrå, med ens blifwa ofantligt rik, det war något som hade kunnat förbrylla en mindre oerfaren goße än han. Ochså stod han som en bildstod och stirrade på sin herre, liksom hade han ej förstått ett ord af allt hwad denne hade sagt. Slutligen hämtade han sig så mycket, att han kunde be sin herre wara så god och ställa om den saken som han för godt funne, och i det han påminte sig sin stackars mamma, som alltid måste strida emot brist och nöd, utropade han med tårarna i halsen: Ack om min mamma nu hade lefwat!
Hans herre rådde honom nu att anwända en del af den årliga räntan på penningarna till underwisning, och lofwade att ta honom på sitt kontor, så snart han gjort tillräckliga framsteg för att kunna motswara de fordringar man brukar göra af en skicklig handelsbokhållare.
Strax skyndade han uppå sin wind, för att för sig sjelf få tänka på lyckans omwexlingar. Det war hit som hans lilla kißa förde honom först då han war nära att dö af köld på gatan, och nu war det hans lilla kißa som skänkt honom en så ofantlig förmögenhet. Han kastade sig på knä och tackade Gud, som styrt och ledt allting så underbart, och bad att han aldrig skulle bli högmodig öfwer sin lycka, utan alltid komma ihåg den afton, då lilla kißen förde honom in i detta hus som en utfattig och hungrig goße.
Men nu will ni säkert, mina små barn, weta hur det gick till att William blef så rik; det skall jag ochså berätta er.
När kapten Smith kom till Polynesien med sitt stora skepp, wäckte det en oerhörd förundran hos allt folket der, ty de hade aldrig sett fartyg förr och aldrig gjort sig begrepp om att stora hus kunde flyta på wattnet. De sprungo som tokiga till stranden, för att se på det miraklet, och så kom underrättelsen om skeppet äfwen till Kungens öron. Kungen lät bjuda kapten Smith till sig på middag, ty han wille höra talas om det land der de bygde sådana hus, som kunde fara på wattnet. Kapten Smith kom äfwen, och förundrade sig i sin tur öfwer att på middagsbordet bland många präktiga saker af klaraste gull äfwen finna små trädklubbor, en wid hwar kuvert; han kunde ej begripa hwartill de skulle tjena. Men knappt hade man satt sig till bordet och börjat äta, förrän han nog märkte att klubborna woro högst nödwändiga, ty en sådan mängd små möß infunno sig nu på bordet och wille äta med gästerna, att om deßa ej haft sina små klubbor att döda de näswisa djuren med, så hade de ej fått äta en munsbit. Det här är både tokigt och löjligt, tänkte kapten Smith. Hur hänger det här ihop? frågade han. Ja, swarade Kungen, hwad skall man göra, de mößen äro en sådan landsplåga här hos oß, att jag wille ge halfwa mitt rike åt den som kunde laga mig fri från dem. Är det intet annat? sade kapten Smith; om Ers Majestät tillåter, skall jag skaffa bort alla deßa odrägliga kräk.