Den lilla goßen jag wille tala om hette William Sellsing och hade hwarken pappa eller mamma, ty de hade båda dött då han war helt liten. Han hade ochså ingen annan menniska i hela wida werlden, som brydde sig om honom. Det blåste mycket kallt och den stackars William satte sig på trappan till ett stort hus och gret bittert, ty han hade ej annat än den kalla marken att sofwa på och intet en bit bröd att äta till qwällswård. Till på köpet war det julafton, då alla menniskor äro glada och alla goda barn få julklappar. Och det började redan mörkna. Alla som hade ett hem, skyndade sig dit, för att wärma sig wid en god brasa, äta lutfisk och gröt, få wackra saker till skänks och sedan somna godt på en mjuk bädd. De sågo ej den stackars goßen, som, alldeles stel af hunger och köld, satt hopkrumpen i ett hörn af den stora stentrappan och ej wågade bedja om en allmosa, emedan han tänkte för sig sjelf, att ingen skulle höra honom eller bry sig om att stadna för att ge honom ett godt ord till tröst. Han knäppte ihop sina händer och bad att Gud, som är alla små barns fader, skulle förbarma sig öfwer honom och skicka någon god menniska att hjelpa honom, på det han ej skulle frysa ihjäl på sjelfwa den långa kalla julnatten, då Jesus blef född till werlden, han som håller så mycket af alla fromma barn.
Knappt hade han slutat bedja, då han såg en liten katt komma springande genom den stora porten till huset. Den likasom gaf sig sjelf till julklapp, den hoppade upp i Williams knä, den smekte honom så wänligt och låg helt stilla, då han med sina stela händer strök deß warma rygg. William lutade sitt ansigte mot den wänliga kißen och stora tårar rullade ned på hans tröja; det gjorde hans hjerta godt att en enda lefwande warelse fanns som brydde sig om honom och som tycktes hålla af honom denna qwäll. Men hwad kunde wäl den stackars lilla katten hjelpa honom? Än sen då; han war minsann glad att ha helst en liten katt till sällskap, då han skulle sitta den långa mörka natten ute på gatan.
Så hade han suttit en stund med kißen i sitt knä, då den helt hastigt hoppade ned på gatan och började gå in tillbaka genom porten. Tänk om jag skulle följa med, sade William för sig sjelf. Kanske den gode Guden har skickat den lilla snälla kißen att föra mig på ett warmare ställe, der jag kan få tak öfwer hufwudet. Strax steg han upp och började följa katten in på den stora rymliga gården. Lilla mißen sprang så lätt förut uppför en trappa, som ledde till en wind, och William gick sakta efter. Wäl stadnade han ibland och tänkte: månne det är rätt att jag går hit, kanske tar man mig för en tjuf och kör bort mig, och så måste jag ändå gå till min gamla plats på gatan. Är det ej derföre bäst jag går dit förut? Och så ämnade han wända om tillbaka. Men så hörde han i detsamma hur den lilla kißen sade: "jam! jam!” och se det gick William till hjertat, så att han stadnade qwar och kastade sig gråtande ned bredwid katten, ty man skall weta, att Jam! hade hans mamma ofta kallat honom då han war barn, — det war bara ett kortare ord i stället för William — och nu tyckte han sig höra hennes wänliga röst och blef derföre utan betänkande qwar.
På winden, der William befann sig med sin lilla miß, war en hop mattor, som domestikerna qwarlemnat; dem bredde William ut på golfwet och lade sig helt förnöjd, ty på länge hade han ej legat så wäl. Ochså beslöt han inom sig att om morgonen gå upp i köket, för att säga att han sofwit der, ty han wille ej för allt i werlden ha på sitt samwete att ha stulit sig in utan låf. Lilla mißen kröp så wänligt intill honom, och lade sig i ring bredwid honom. Han åter lade sin arm omkring henne och så somnade båda godt.
William måste ha waknat bra sent på julmorgonen, ty solen kastade redan sina klara strålar in genom ett litet fönster på winden, så det just såg helt trefligt ut. William tittade efter sin lilla kamrat, men den war längesedan borta. Det är bra, tänkte William, att ingen ännu warit upp på winden, annars skulle de wißt ha wäckt mig. Och så trippade han ned för trapporna för att säga åt tjenstfolket att han sofwit på winden och tillika be om något att äta, ty ni mins ju att han somnade utan mat.
Så hände sig nu, att William kom in i sjelfwa köket, der man allt ännu hade kaffepannan på spiseln. Der såg han till sin glädje lilla miße muntert komma springande emot sig. Hwad den war söt, det såg han nu först wid full dager. Det war den allrawackraste lilla kißa som William nånsin sett, den hade en swart ring kring halsen och alla fyra fötterna woro hwita och sågo så hjertans fina och snygga ut, och swart och hwit war den på ryggen och långa mjuka murrhår hade den.
Hushållerskan kom just ut i köket då William inträdde. Så fattig William war, hade han likwäl lärt att bocka sig. Det gjorde han strax mycket höfligt och bad madam förlåta att han warit nog djerf att utan låf lägga sig på winden; det skulle han ej göra mer, om madam förbjöd. Jaså, tänkte madam, och som hon war en hjertans god och wänlig menniska, så såg hon nog på Williams ögon att han war en beskedlig goße, och derföre, sade hon, förlät hon honom gerna. Men, frågade hon strax derpå, har du då inga föräldrar, som kunna wårda dig och skaffa dig mat och kläder? William berättade då att hans pappa dött då William war mycket liten, och att hans mamma sedan med mycken möda kunnat ge honom mat, men ändå lärt honom läsa. Sedan, då äfwen hon dog af sorg och brist och han war bara åtta år, hade han ej haft någon menniska, som wårdat sig om honom. Stackars lilla goße, sade den goda hushållerskan, du skall få sofwa och bo der uppe på winden, om du uppför dig beskedligt. Se här har du ett par duktiga smörgåsar, jag menar att de smaka dig bättre än konfekt. Jo men, swarade William, och började mugga af alla krafter.
Således blef William qwar, hjelpte till allt hwad han kunde, sopade, blankade stöflar och skurade knifwar, fick sig derföre alltid mat af den goda madam och gick sedan nöjd uppå winden med sin lilla katt, som nu mera aldrig wille skiljas ifrån honom. Det är ochså wißt att William alltid tackade Gud för det han kommit till så goda menniskor, som wille honom så wäl.
Så hade ett år förflutit. Gårdsägaren, hos hwilken William bodde, war en rik köpman och hade nu utrustat ett stort skepp, som skulle gå till Polynesien. Han lät säga åt allt sitt gårdsfolk, att om de wille skicka med skeppet antingen kläder, böcker eller husgerådssaker, som ej fanns uti det landet, så kunde de kanske förtjena derpå en hel hop pengar, om skeppet lyckligt komme hem igen. Då skall man tro att alla skyndade sig och skrapade ihop nästan allt hwad de ägde och skickade det ombord, för att afsändas till Polynesien. Nå William, sade de, har du intet något att skicka? Hwem wet, kanske kan ochså du förtjena pengar. Men den stackars goßen swarade bedröfwad: jag har ju ingenting annat än min lilla kißa, och den håller jag så mycket af, att jag inte kan skicka bort den. Åh skicka du! sade alla, du får wäl en annan kißa i stället! Och skeppsfolket, som hörde att William hade en katt, tog den nästan med wåld ifrån honom, fast han gret och ej wille släppa sin älskling. — Så for då skeppet af, men William smög sig på sin wind och gret, ty han hade så ledsamt efter den lilla snälla kißen, som warit hans enda sällskap och den enda som höll af honom på hela jorden. Då han somnade om qwällarna, saknade han sin warma wänliga kamrat med deß mjuka pels, och då han waknade, kom miße ej mera så gladt hoppande till honom, och strök sig så wänligt emot honom som den brukade. Man kan wäl tänka, att William hade mycket ledsamt och ångrade att han ej bad sjöfolket ge kißen tillbaka, sålänge den ännu fanns i hamnen.
Twå år hade förgått. William war nu i sitt 13:de år och hade wuxit mycket, men ingen kißa hade han tagit i stället för den förlorade lilla katten. Han bodde på samma wind och hade nu blifwit ett slags betjent, som paßade upp wid kontoret, och war mycket omtyckt, ty han war alltid willig och ordentlig och gjorde ingen menniska emot.