De bygga lifwets lycka, de bädda grafwens ro,
När blommorna knoppas om wåren!
6. Sagan om Jättarne och Kung Autio.
Ett ber jag dig om, min raska goße och min goda flicka! När någon säger till dig: tro icke sagorna, de äro idel dikt och osanning! så swara du tillbaka: sagorna äro ingen osanning, det wet jag så wißt; sagorna ljuga icke.
Och när någon säger till dig: mitt barn, du skall ej inbilla dig att det nånsin funnits jättar i skogen, dwergar i bergen, wackra nymfer i källorna, små elfwor i månskenet, en gammal gubbe som heter Necken wid sjöstranden och dylikt mer! så swara du åt den som säger dig det: åh, jag wet wäl att de ha funnits, fast de ej finnas nu mera, sedan menniskornas stora klokhet och elakhet drifwit dem bort från deras fordna boningar.
Och när någon säger till dig: min goße, eller min flicka, du skall ej tro något som du ej kan begripa! så swara du tillbaka: o jag wet ganska wäl att man i werlden tror på oändeligt mycket, som man ej med sitt förstånd kan förklara. Ty skulle menniskan kunna begripa allt, så wore hon ju Gud sjelf och förmer än de heliga englarna, som alla dagar se Guds majestät och likwäl omöjligen kunna förstå huru Gud kan wara så outsägligt herrlig och stor.
Ja det är säkert och wißt, att mellan himmel och jord finnes mycket, som man ej kan se med ögonen eller höra med öronen eller fatta med händerna, utan endast ana och tro uppå, om man är from och god. Och derföre är det ej sagdt att man skall tro uppå alla spökhistorier och drömmar och spådomar i kort och kaffe; utan man skall tänka, att heliga böcker och många wackra sagor hafwa wißt icke utan grund talat om underliga warelser, hwilka fordom bott i luften och på jorden och i jordens innandöme, än elaka och fiendtliga, än goda och wänliga mot menniskors barn. Ack de skinande Guds englar med sina milda blåa ögon, de som breda sina stora hwita wingar öfwer goda barns bädd, när de sofwa i nattens mörker, hwad det måste smärta dem, när barnen löna deras wälwilja med otack och icke tro på dem och icke lyda deras ingifwelser! Och de wänliga wackra féer, som bo bakom bergen i slott af glimmande kristall, och de fina silfwerhwita elfwor, som dansa i darrande månsken öfwer ängarnas dagg, hwad skola de wäl tänka om menniskornas otro? Säg, kan man inte bli sorgsen i hjertat, när man i sagorna läser om, huru millioner små underbara wäsenden, drifna af menniskors ondska, flyttat från trakt till trakt och flugit i dufwohamnar öfwer dalar och skogar, sjungande:
O hwarför är himlen så hög
Och jorden så wid
Och otacksamheten på jorden så stor!