Men det är ej wärdt att sörja öfwer hwad som warit, fastän man håller af det wackra på jorden. Låt oß derföre tala om jättarna; det är åtminstone ej något att gråta åt.

Den som ej hört det förut, han må weta, att jemte de osynliga wackra wäsenden, som fordom bodde i blommor, berg och klara källor, funnos äfwen stygga, hiskliga och grymma warelser, widunderliga till kropp och själ samt ofta falska och elaka mot menniskorna. Sådana woro de swarta wanskapliga gnomerna i jordens djup, de gråa illistiga dwergarna, som i bergen hamrade sitt blanka guld, trollen som bodde i hålor och klyftor, men isynnerhet jättarne, om hwilka gamla sagor mycket tala. Deßa jättar hade bebott jorden alltsedan werldens första tider; de woro äldre än menniskorna samt mycket större och starkare än deßa. Men efter menniskorna woro dem i förstånd och slughet öfwerlägsna, så att jättarne måste, oaktadt all sin styrka, wika undan, draga sig till öde trakter och der dö ut, derföre hatade de menniskorna och gjorde dem allt upptänkeligt ondt, såsom att de dämde upp floder och sjöar, så att de öfwerswämmade åkrarna, skickade björnar och wargar att uppäta boskapen på betet, lockade menniskor till sig i skogarne och pinade dem till döds samt annat mer. Men isynnerhet woro jättarne kände som grymma menniskoätare, hwilka ingenting smakade bättre än menniskokött, särdeles af små barn. Derföre har man många historier om goßar och flickor, som plockat bär i skogen och der gått wilse, tills de kommit till ensliga bergsklyftor och andra hemska ställen, der strax en grufwelig jätte med långt skägg lurat på dem och gripit dem i håret samt uppätit dem på stället, eller åtminstone sparat dem till frukost andra dagen. Och då har det wäl stundom händt, att jätteflickorna och jättegummorna af medlidande gömt undan de små barnen under sängar och granrishögar samt sedan fört dem till deras föräldrar tillbaka, men det har hört till undantagen och mest har det gått så, att jättarne ätit upp de små, precis som andra bruka bita af en morot.

Det är ändå rätt bra, att inga jättar mera finnas.

Ingen lärer nu undra uppå, att mellan jättar och menniskor war en ständig fiendskap. Kom det till strid dem emellan, så slog jätten omkring sig med klippstycken och stora träd, dem han uppryckt med rötterna; menniskan deremot brukade list och blef wanligen segerwinnare. Jag är säker uppå att ni alla ha läst sagan om den tappre skräddaren, som slog ihjäl sju flugor på sin sirapssmörgås och sedan kände uppå sig att han war född till något stort och skref på sin sköld den inskriften: sju slagne i ett hugg! Nå, då wet ni ochså huru han slogs med jättarna; det är en löjlig berättelse. Deraf kan man finna, att jättarne woro lika dumma, som de woro stora; sådant kan wäl hända andra än jättar här i werlden. Men efter det med deras storlek följde att de tillika woro ofantligt starka, så har det icke sällan händt, att menniskorna öfwertalat dem att hjelpa sig med åtskilliga stora och tunga bygnadsarbeten, såsom wid uppförandet af höga torn, tjocka murar, widlyftiga kyrkor och fasta slott. I Swerige wet hwar bonde, att det war jätten Finn, som byggde domkyrkan i Lund, och derom slog han wad med Sankt Laurentius, under sådana wilkor, att om den helige mannen icke wißte jättens namn när kyrkan war byggd, skulle jätten få hans båda ögon till leksaker åt sina barn. Och färdig blef kyrkan, så när som på en endaste sten, och Sankt Laurentius gick och beredde sig tåligt att gifwa sina ögon till pris, då han plötsligen hörde en jätteqwinnas waggsång:

Sof liten Sölwe, sof, sonen min!

Din fader Finn,

Han sitter och murar derofwan.

Sof, liten Gerda, skön dotter min!

Din fader Finn

Till qwällen kommer med gåfwan.