Då blef den helige Laurentius glad i sitt sinne och ropade till jätten: "Kom ner, du Finn! mina ögon har Gud bewarat.” Och wred blef jätten, det kan man tro, och han skakade kyrkan med all sin kraft, i tanke att bryta den åter omkull, men bäst han skakade, blef han plötsligen förwandlad till sten, och kyrkan står orubblig i denna dag.
Likaså går den sägen i folkets mun, att jättarne byggt flera af de äldsta kyrkor i Finland, om hwilka man annars ej kan begripa, huru menniskohänder kunnat lyfta så ofantligt stora stenar upp på murarna. Med wißhet säger man detta om Pedersöre sockenkyrka, hwars torn är mycket högt; osagdt, huru det må wara med sjelfwa Åbo domkyrka. Den som läst sagan om Rephanut, har säkert icke glömt att detta skepp blef bygdt af jättehänder. Säkert är ochså, att här och der på de finska kusterna finnas djupa och runda hål likasom inswarfwade i klipporna, och att folket kallar sådana till jättegrytor; fastän man har swårt att förstå huru jättarne burit sig åt att koka i dem, om man ej will tro att de upptändt sin eld under klippan och inuti den. Deßutom ser man på flera ställen längre upp i landet och äfwen i Österbotten nära hafsstranden grufweligen stora maßor af moßbelupna stenar på ett underligt sätt uppstapplade öfwer hwarandra i stora kummel, alldeles som om ett himmelshögt slott der i tiden sammanstörtat. Om så är, det må den swära på som bättre wet; nog ser det så ut. Det är ochså om ett sådant wildt och förfallet jätteslott, som wi strax skola få höra en märkwärdig saga.
Ty det war isynnerhet till den högsta nordens ödemarker, på gränsen af Lappland, som jättarne i sednare tider drogo sig undan menniskorna. Det är ochså der man ännu hör berättelsen om jätteflickan, som en morgon gick ut på fältet och fann en bonde som gick och plöjde. Hwad månne detta wara för en torndyfwel? tänkte jätteflickan, och derpå tog hon bonden med både häst och plog, lyftade dem helt warligt i sitt förkläde och gick hem till sin far, sägande: pappa, jag har hittat en skrått! Men fadren bannade henne och sade: mitt barn, gack genast och för denna pyßling till hans ställe igen, ty deßa äro de som efter oß skola besitta detta landet. Och flickan förundrade sig.
Högt upp i norden i den trakt, som kallas Paldamo och der Kajana stad är belägen, samt wid den stormiga sjö, som på kartorna återfinnes under namn af Uleå träsk, bodde för långa tider sedan en finngubbe wid namn Karhu-Tapani. Till yrket war han nybyggare, d. w. s. han hade flyttat upp till en öde trakt, der ingen yxa dånat i skogen och ingen plog ristat sina fåror i jorden, och der födde han sig med swedjande och jagt. Tapani eller Staffan war det namn han fått i dopet, men Karhu-Tapani, d. ä. Björn-Staffan, kallades han, emedan på hela nejden wida omkring fanns ingen björnskytt så stark, så modig och så lycklig som han. I hundrade björnars bringa hade han rännt sitt hwaßa spjut; ingen wißte så wäl som han att mellan drifwor och snår uppsöka skogens kung. Hans namn war wida berömdt i skogsbygderna.
En dag hade Karhu-Tapani fått spaning uppå en af de största björnars ide. Han begaf sig dit på sina skidor, helt ensam, efter sin wana, bewäpnad blott med sitt korta spjut. Midt i den wildaste ödemarken wid stubben af en brusten jättefura låg idet insnögadt mellan manshöga drifwor. Karhu-Tapani kände sin sak; han instack i idet sitt spjut; det stötte mot något mjukt, och ett dåft brummande hördes derinifrån. Jägaren wißte hwad detta betydde; han samlade qwistar och granruskor ihop framför öppningen samt tände eld uppå dem. Luftdraget dref den tjocka röken in i idet och slutligen började nalle må illa deraf; han hördes ruska på sig derinne, wända sig och wrida sig, tills han ändtligen med ett wäldigt rytande rusade ut. Karhu-Tapani hade stigit blott ett steg till höger. Knappt wisade sig i öppningen björnens ruggiga hufwud, innan jägaren med båda händerna instötte sitt spjut allt intill skaftet i hans breda bringa. Det taget gör icke mången efter; men ochså må man tro att det tog. Mer behöfde ej nalle; han stalp innan han ännu wißte med hwem han hade att slåß på lif och död.
Karhu-Tapani beredde sig just att på en medförd kälke bortsläpa sin fiendes döda kropp, då han inifrån idet hörde ett sakta qwidande. Hans förundran war icke liten, ty den tiden på året har björnen ej ungar. Man måste dock se hwad det kan wara, tänkte han, röjde sig wäg och inkröp på händer och fötter i öppningen. Snart fick han fatt i ett lefwande föremål, drog det i dagen och fann till sin bestörtning, att han höll i sina händer ett litet barn.
Det war en goße om knappa tre års ålder, alldeles naken och darrande af köld. Huru han kommit i idet, det war för Tapani en obegriplig hemlighet, men wäl förstod han att björnen måtte ha wärmt barnet mellan sina armar i den yppersta fäll. Utan att länge grubbla på saken, inswepte den godsinte jägaren pojken i sin wadmalsjacka och förde honom hem till sin stuga, der Tapanis gumma icke war mißnöjd att få en liten pojke att pyßla om, ty det hederliga folket war utan egna barn. Och så blef pilten upptagen till deras son och ordenteligen döpt samt derwid kallad Autio, d. ä. ödemark, till minne af den wilda ort der han blef funnen. Men wid dopet hände något owanligt. När presten wälsignande lade sin hand på barnets hufwud, bet gossen med sina små hwaßa tänder presten djupt i fingret. Aj du din lilla spetsbof! utropade presten. Jag fruktar att pojken ej är af kristet blod; se bara hwilka huggtänder han har och märk hur han är luden öfwer hela kroppen. Hwad må det blifwa af denne pilten?
Det war werkligen så som presten sade. Lille Autio war luden öfwer hela kroppen, som en björn; endast ansigtet war hwitt och utomordentligt wackert med stora swarta blixtrande ögon. Ju större han blef, desto wackrare blef hans ansigte, men desto ludnare hans kropp. Det war något som hans fostermor omöjligen kunde wänja sig wid; det förekom henne, när hon tänkte på idet, der han fanns, som hölle hon i sina armar en björnunge i menniskogestalt. Men detta war ej det enda hon sörjde öfwer. Ochså i goßens lynne och wanor fanns mycket som liknade ett wilddjurs art. Han wexte med otrolig hastighet och war för sin ålder owanligt stor. Den föda han mest älskade war rått kött af renar och lam; ja han drack deras blod. Ej under att han till lynnet war grym och wild; ännu ganska liten, stal han sig på sina små skidor ut i ödemarken och blef der hela dagen borta, till sin fostermors stora bekymmer. Och när han kom hem, berättade han med ögon gnistrande af glädje, huru han funnit bland klyftorna örnens bo eller räfwens kula och kroßat deras ungar en i sender mot klipphällarna.
När Autio war tolf år gammal, kunde han i styrka och wighet mäta sig med en wuxen man. Det war hans nöje att klättra i granarna och kasta sig från gren till gren, för att förfölja ekorren. Sent om winternätterna lade han sig på lur i skogsbrynet och hade med sig en liten hund, hwilken han med hugg och slag twang att jemmerligen gnälla. Detta gnäll ditlockade wargarna, och det war Autios högsta triumf, att då på sina snabba skidor uppnå wargen, störta sig öfwer honom, trycka honom ned i den djupa snön och kroßa honom till döds, utan annat wapen än sin starka arm.
Så grym och hårdhjertad den unge Autio war, hyste han dock en stor ömhet för sina fosterföräldrar. Ett enda ord af den gamla Karhu-Tapani kunde hejda hans wildhet och för ett ögonkast af sin fostermor kunde han gå i elden. Det war blott twenne böjelser, hwilka alla föräldrarnas böner ej kunde hos honom utplåna: kärleken för ödemarkens enslighet och ett fiendtligt sinne mot både djur och menniskor. Lika hårdhändt som han kroßade räfwens yngel, lika omildt mötte han hwarje annan pilt från byarna i mera bebodda trakter. Tidigt gjorde Autios wildhet hela nejden fruktad; man gick ur wägen för den starke ynglingen och sjelf gick han ur wägen för alla, besökte hwarken kyrkor eller gästabud, utan trifdes helst med björnen i skogen, hwilket djur han mycket älskade och blott i största nödfall kunde förmå sig att döda.