En klar wintermorgon, när Autio war 14 år gammal och redan så storwext, som den längsta karl, begaf han sig som wanligt ut på sina skidor i skogen, wäpnad endast med sitt korta spjut. Skogen stod då just i sin grannaste winterdrägt med långa fransar af rim på hwarje gren; det war en friskhet och en glans, som bländade wandraren. Skidorna halkade som af sig sjelfwa fram öfwer den glatta snön, på hwilken låg en tunn skara. Autio följde sitt lynnes lust; han lät skidorna löpa utför de isiga branterna af fjällen; han ilade med renens snabbhet öfwer de frusna sjöarna. En ståtelig elg wisade sig i dalen; Autio förföljde den, men elgen flög som en wind öfwer slätter och klyftor. Hela dagen warade Autios jagt och solen hade redan sjunkit bakom grantopparna, då elgen blödande föll för jägarens spjut.
Nu först såg Autio sig om och märkte att han förwillat sig långt in i ödemarkens djupaste enslighet. Aldrig hade en menniskofot trampat denna wilda nejd. Tusenåriga furor sågo dystert ned på den förwägne jägaren och midt ibland furorna reste sig ett jättekummel af stora klippstycken, uppstaplade på hwarandra likt en mur eller en ofantlig borg. Det fröjdade Autios bistra sinne att befinna sig här. Och som han war hungrig blefwen af jagten, drog han upp sin knif, för att slagta elgen och mätta sig med deß kött och blod.
Ännu hade han icke smakat en bit, då han plötsligen kände en mäktig hand gripa hans axel bakifrån och omildt rycka honom tillbaka. Förwägne pojke! — så ljöd i hans öron en dunderstämma — hur har du wågat döda Hiisis elg? Wet du icke att den som burit hand uppå skogens tusenåriga skönhet, han skall döden dö!
Autio såg sig om och för första gången i sitt lif kände han förskräckelsen skaka sina leder med frost. Bakom honom stod en man af åtminstone twenne resliga karlars längd. Hans hufwud tycktes mäta sig med granens topp och hans arm war af en trettiårig furas tjocklek. I sin hand höll han en klubba, kort, men tung. Med bister uppsyn lyftade han den öfwer Autio och syntes färdig att slå till.
Autios mod wek blott för ett ögonblick. Wig som en katt slingrade han sig ur jättens händer, sprang upp på en klippa och skakade djerft sitt spjut mot skogsmannen. Akta dig wåghals! ropade jätten och slungade med makt sin klubba mot Autio. Åt sidan sprang Autio, klubban slog mot klippan och klippan remnade. Rasande böjde sig jätten ned, upplyftade från marken stora stenblock och slungade dem mot Autio. Det gnistrade i klipporna, det brakade i furorna, när de wäldiga stenmaßorna regnade öfwer dem. Men Autio stod oskadd. Ändtligen paßade han på tillfället, när jätten böjde sig ned, och kastade på denne sitt hwaßa spjut. Det träffade wäl; mellan jättens båda axlar inträngde spetsen, och skaftet stadnade darrande i hans rygg. Till marken föll den wäldige, och Autio sprang ned från klippan, för att döda jätten med hans egen klubba.
Hwem är du? frågade den fallne jätten, hwars blod forsade ut öfwer den hwita drifwan och blandade sig med den stupade elgens. Hwem är du, som fällt till marken den siste som på jorden lefwer af jätteslägt? We att jag känner döden i mitt hjerta och måste falla för en menniskas swaga hand. Bättre hade warit att jag kroßats under ruinerna af min egen borg.
Autio hade lyftat klubban, men sänkte den åter, ty han kände i sitt bröst en främmande känsla. Det förekom honom som kände han för första gången ånger öfwer hwad han gjort. Men jätten wände sitt matta hufwud mot det ofantliga stenkumlet, suckade och sade: Lyster mig dock att weta, om efter några ögonblick denna mina fäders borg skall störta tillsammans i grus.
Hwad menar du dermed, wilde man? frågade Autio.
Bah, pojke, de gamle spåmän ljuga, swarade jätten. Wäl går af ålder den sägen, att när den siste af min slägt dör, störtar den tusenåriga borgen i ruiner. Jag är den siste af Hiisis stam, och innan månen går upp, är jag död. Men jag tror ej på de gamla sagodrömmar. De spådde mig äfwen genom en trollqwinnas mun, att jag skulle stupa för min egen sons hand. Min son, han är längesedan död, wilddjuren söndersleto honom en månljus höstnatt och jag dör ensam, fallen för ett uselt, ett föraktligt menskobarn.
Din son, du skogsman, blef han af wilddjur söndersliten?