Nu få wi höra en mycket märkwärdig saga, som ochså kunde heta: högmod går för fall, men eftersom der talas bara om en kyrktupp, så må den heta efter honom, och hwarochen får tänka om den just hwad han behagar.
Det war engång en kyrktupp, som satt uppå ett mycket högt torn. Hwarifrån, han war hemma och huru han kommit sig så högt upp i werlden, det är minsann intet godt att säga. Wißt tror man att hans pappa war ingen wanlig tupp, utan en timmerman, som kunde skära i träd både fläkterörnar och skepp, och så tror man att timmermannen lagat honom af en stock och hißat honom med tåg upp på tornet, efter han war stocklat och ej kunde lära sig flyga. Men kanske tar man fel; kanske war han fordom premiertupp i den stora fédrottningen Gilimiliadolgas hönshus och råkade på en af sina utflygter komma för nära kyrkan, och allt hedniskt otyg, som kommer den för nära, förwandlas i ögonblicket till träd eller sten. Alltnog, kyrktuppen satt nu på tornet allrahögst upp, så högt att derifrån syntes hela jorden ej stort större än en pankaka och menniskorna liksom flugor, hwilka sprungo omkring och snålades på pankakan, tills någon kom och körde bort dem derifrån.
Kyrktuppen war mycket stor. Han hade en hög rödmålad tuppkam ofwanför näbben, gröna ögon så stora som trädtallrikar och en mycket yfwig stjert. I hans mage rymdes wäl tre tunnor råg, så glupsk war han. Ochså må man tro att han war högfärdig. För det han war så stor och satt så högt upp, tyckte han ingen i werlden war hans like. Annars säger man om alla tuppar att de ha en släng af högfärdssjukan och det kan man wäl se på deras fasoner, när de sitta och brösta sig på sophögen och sträcka näbben i wädret, liksom wille de säga till hwarochen som ser dem: hwad är du för fnask?
Men man skall få se att sådant slutas illa. Mången stormodig tupp har mistat nacken, när hans herrskap ställt till kalas, och sedan han en stund flaxat omkring utan hufwud och suttit fundersam på planket, har han utan krus blifwit plockad och lagd i stekgrytan och till slut blifwit uppäten, precis som andra fåglar, med ordentlig sås och lingonsylt och gurkor.
Kanske war det för det han wißte att han ej dugde att halshuggas och ätas, som kyrktuppen war ännu mycket högfärdigare än andra tuppar. Hwart han än koxade omkring med sina stora gröna ögon, såg han ingen i hela werlden som satt så högt upp som han. Han började derföre tro, att han war förmer än alla andra och att hela werlden borde wara honom underdånig, och derwid tänkte han wid sig sjelf så här:
"Jag är en stor tupp, en mycket förnäm och ståtelig tupp är jag. Min like bland tuppar finns inte. Jag är ett riktigt tuppmajestät. Det syns påtagligen att den här kyrkan är bygd enkom för min skull, för att skaffa mig en plats, som är wärdig min höga rang. Och efter jag sitter högst på kyrkan, så måtte jag wäl wara den, hwilken man dyrkar som den högste; till min ära uppstämmer orgeln sina lofsånger, och menniskorna här nedanföre, som hwar söndag samlas här omkring kyrkan, komma hit blott för att tillbedja mig. Ja det är wißt, att en stor, en mäktig, en högst förnäm tupp är jag."
Men förnämt folk har stundom rätt ledsamt, och det hade ochså kyrktuppen. Flyga kunde han inte, arbeta wille han inte och äta behöfde han inte. Det war ej utan, att han ju ibland med en wiß afund betraktade prostens höns, som någongång trippade ända fram till tornfoten och krafsade så behändigt upp sanden och plockade sig ett och annat korn.
En dag hände sig att en kråka råkade flyga öfwer kyrkan nära förbi kyrktuppen, som satt der fnurrig och twär och förargade sig öfwer att någon understod sig flyga nästan likaså högt som han behagade sitta.
"Qua! qua! skrek kråkan, hur står till, tupp?"
"Hwad angår det dig? snäste tuppen. Jag tycker du åtminstone kunde kalla mig Ers Excellens."