"Hjertans hjerna, skrattade kråkan. Men så säg mig, blir det inte i längden tråkigt för Ers Excellens att sitta så der ensam och göra ingenting. Jag tycker Ers Excellens skulle gifta sig.”
"Jag gifta mig? sade kyrktuppen. Hwar skulle jag finna någon höna så hög och förnäm, att jag utan skada för min rang kunde fria?”
"Ers Excellens har rätt, en sådan finns ej i hela werlden. Men åtminstone borde Ers Excellens ta sig något arbete för händer. Sådant förkortar tiden och gör att man blir glad till sinnes som en spelman.”
"Arbete? fnurrade tuppen och såg på kråkan med mycket förakt. Stort och förnämt folk brukar aldrig arbeta. Det paßar sig inte.”
"Åhå, tänkte kråkan wid sig sjelf när hon flög bort, du har ej mycket sett dig omkring i werlden, kära tupp, så högt du än sitter. Jag wet rätt wäl att högtuppsatt folk ofta har mera arbete och bekymmer än de som äro lägre. Men sådana der dumdryga kaxar, som kyrktuppen der, tro förnämheten bestå deruti att man ej gör Guds skapade grand, utan sitter stocklat och låter andra paßa upp sig och har hjertans ledsamt. Det syns ochså att kyrktuppen är flera hundra år gammal och tänker så som man tänkte i hans ungdomstid, ty nu begriper man bättre än förr att alla warelser på jorden måste arbeta och wara flitiga, om de wilja wara lyckliga och nöjda. Det förstår inte tuppen, utan för det han är så genomlat, så säger han: det paßar sig ej för mig att arbeta.”
Och så war det werkligen som kråkan trodde. Tuppen war lat och högfärdig, det war hela saken. I flera hundra år hade han suttit deruppe på tornspetsen och ej gjort strå i kors, ej engång så mycket som galat; ja han war så lat, att han ej rört sig ur fläcken på alla de hundra åren; då kan man tänka huru genompiskadt lat han war. Han hade nu riktigt behöft sig en risbastu. Men wi få wäl höra huru det gick med honom.
En wacker dag, när kyrktuppen som wanligt satt och stirrade ut i himlens blå och såg mycket menande ut, fastän han tänkte just ingenting, såg han med förundran en stor hop folk nedanför kyrkan. Hwad kan det wara? tänkte han, det är ju ingen söndag i dag. Snart nog fick han ochså se hwad det war.
Det war en lindansare, som hade spännt upp ett tåg emellan kyrktornet och klockstapeln och på det tåget hoppade en liten goße och en liten flicka och dansade mot hwarandra och gjorde förunderliga swängningar. Jaså, tänkte tuppen, war det inte annat? hwad bryr jag mig om sådant pjoller?
Men rätt som det war, kastade den lilla lindansaren en slängkyß åt folket och så for han af som en katt uppför kyrktornet, ty der woro af gammalt jernpinnar inslagna i wäggen, den ena ofwanför den andra. Upp efter jernpinnarne klef nu den lilla goßen och kom allt högre och högre; till slut war han nära tuppen. Åhå, tänkte tuppen och såg himmelsskriande arg ut.
Men goßen lät sig inte förtryta, utan ett tu tre war han med ett språng upp på tuppens rygg och satte sig att rida och höll sig fast med händerna wid tuppens hals. Hopp fåla! sade han.