Då skall man tro att tuppen gjorde stora ögon och fann sig grufweligen förnärmad, der han satt i sin högfärd och trodde att ingen i hela werlden war hans like, och nu satt der en näswis pojkbytinge på hans rygg och ropade: hopp, fåla! hopp, fåla!
Först wäntade han att hela kyrkan skulle ramla af förundran öfwer en sådan oförskämdhet. Men när ingenting blef af, började tuppen wrida och swänga sig åt alla wäderstreck i sin stora förödmjukelse, ty hwad skulle han göra? Han hade ju warit så lat att han hwarken lärt flyga eller gala, derföre fick han nu sitta tyst och stilla och tåla den knäcken som hans högfärd fick, när goßen red på hans rygg och ropade: hopp, fåla! hopp, fåla! Jo jo, det går så, när man är lat och högfärdig, så råkar man till sist illa ut här i werlden.
Nu, som sagdt, satt kyrktuppen der på samma tornspets i flera hundrade år och wäntade allt att någon owanlig lycka ändå till slut skulle wederfaras honom för hans stora förnämhets skull. Kanske wäntade han att, der han satt, bli förgylld med klaraste gull och skina som solen, eller trodde han att han en dag skulle bli utropad till hela jordens stortuppsultan. Alltnog, han wäntade och wäntade, men aldrig kom den stora lyckan.
Huru länge han nu wäntade, så blef han dock på sistone mycket gammal och murken, så att den ena trädbiten efter den andra föll af honom när det blåste. En dag när det war en stark storm, kom en wäderpust farande öfwer kyrkan och blåste bort tuppen från tornspiran och förde honom genom luften med sig till sjön. Der fick nu tuppen, wimmelkantig som han war, för allrasista gången ångra att han ej lärt sig flyga och gala, ty hade han kunnat det, så hade han ej blåst i sjön, utan i stället flugit på rådstugutaket och satt sig att gala der, så att magistraten och hela staden förundrat sig. Men nu blåste han i sjön och dref der omkring med wågorna, tills han kastades upp på en strand och blef der liggande.
Och på stranden war en liten stuga och i den lilla stugan bodde en gammal gumma, som hade en goße och en flicka. Och goßen och flickan lekte en gång på stranden och hittade der den stackars gamla kyrktuppen, som nu war mycket bedröflig att se, ty wågorna hade bortsköljt målningen af honom och han hade skubbats mot stenarna, så att han war utan både näbb och stjert. Då sade barnen: "se der få wi oß en präktig kråkskrämma, efter mamma klagar att kråkor och sparfwar äta upp hennes sådda ärter. Kom, låt oß ta ett tåg och hala honom upp i ärtlandet.”
Och så blef då kyrktuppen på sina gamla dagar satt till en kråkskrämma i en gammal gummas ärtland, i stället för att bli förgylld och utropas till hela werldens stortuppsultan. Och när då samma kråka, som engång i hans wälmaktsdagar kallat honom Ers Excellens, kom flygande till ärtlandet en dag, kände hon igen sin gamla wän och ropade så högt att alla kråkor i hela nejden hörde det: "se på Hans Excellens kyrktuppen, som nedlåtit sig att bli en simpel kråkskrämma! jo jo, högmod går för fall.”
Men en gammal kråka, som satt nära intill på en gärdsgårdsstör, bannade den andra och sade: "må wara att tuppen warit högfärdig och lat och att det derföre gått honom illa, men nu är han gammal och olycklig, och den gamla och olyckliga får man aldrig försmäda, äfwen om han skulle ha gjort illa i sina unga dar. Det kan ingen weta huru det går med en sjelf på ålderdomen.”
Det allt hörde den gamla kyrktuppen. Men han kunde ej swara dem ett ord, ty han war utan näbb.
