Torneå heter den stad, som ligger högst upp i norden af Finland wid mynningen af en stor och wacker flod, som kallas precis som staden Torne-å. Det wore wäl ej alldeles riktigt att kalla Torneå en stor stad, ty i Finland har man nog större, men säkert är emellertid, att der finnes en kyrka och en skola och en borgmästare och en fiskal, alldeles som i stora städer. I elfwen fångas många stora laxar, som saltas i tunnor och föras långt bort för att sedan ätas med spenat eller lagas till laxlåda. Och några mil norrom Torneå ligger berget Awasaxa, der man får se solen om midsommarnatten klockan 12 och dit fara den tiden många resande, som skrifwa sina namn i berget och äta smultron och mjölk samt filbunke i bondstugorna.

I Torneå bodde för långa tider sedan en rik köpman, som hette Pehr och wanligen kallades Tuna Pehr, efter han war hemma från Tuna socken i Swerige. Han war så rik, att han ensam ägde alla stadens skepp och hälften af alla gårdar i staden, och när kungen engång kom till Torneå, för att se midnattssolen, undfägnades han af Tuna Pehr med 12 rätter mat, som alla woro gjorda af lax, och efter det då war kyligt wäder om midsommaren, lät Pehr elda i kungens rum med en brasa af idel kanel. Ja han war så rik, att han lät göra alla gångjern i sitt hus af silfwer och drack hwarje afton ett halfstop öl ur en guldkanna med sex diamanter på locket. Äfwen hade han i sitt stall fyra tama björnar, hwilka hwarochen fingo ett lefwande lam till mat om dagen.

Men som nu menniskan aldrig får nog, om hon än ägde hela werldens skatter, så tyckte Pehr, att han, som war så rik, borde bli ännu dubbelt rikare. Och han lät derföre efterskicka en ryktbar trollkarl från Lappland och frågade honom, under löfte om stor wedergällning, om råd, huru han inom kort tid skulle förwärfwa dubbelt så mycket som han nu ägde. Trollkarlen strök sig om sitt skägg, tog sig en sup och menade att saken wäl tålde att fundera uppå. Och sedan han begrundat den saken i sju år och i sin tur rådfrågat både andarna i luften, trollen i bergen och de döda i kyrkogårdarna, infann han sig en dag med följande besked:

Jag skall säga eder, fader Pehr, — ty på den tiden buro endast adelsmän herretitel — jag skall säga eder, att ni drifwer eder handel i alldeles för liten skala. Här har ni edra sju fartyg, som årligen föra ut några fattiga tunnor tjära och hämta hem några eländiga tunnor salt, hwarpå ni förtjenar några tusen riksdaler i sender. Men om ni hade ett stort skepp, som ensamt lastade så mycket som 100 andra skepp, så skulle ni på en gång winna mer än 100 gånger så mycket, som härintills; begrep ni det, fader Pehr?

Håhå, sade Pehr, hwad jag det begriper, men för att hitta på det, behöfwer man ej wara någon trollkarl. Det är allt godt och wäl, käre wän, men hwar i alla dagar skall jag taga wirke till ett sådant skepp och manskap, som bygger det?

Det skall blifwa min sak, swarade trollkarlen. Jag är ej för ro skull hundra wintrar gammal, jag har lärt min konst af filfraßen på fjällen. Tag hit hundratusen riksdaler att börja med och bygg färdigt ett lagom skeppswarf wid hafwet, så skall jag hämta er manskap och wirke nästa winter.

Men om du bedrar mig? sade Tuna Pehr.

Jag swär wid mitt skägg och wid alla sju björnknotorna i mitt bälte, sade trollkarlen.

Nåwäl, då tror jag dig, sade köpmannen.

Tuna Pehr gaf då pengarna som begärdes och byggde sig ett gräseligt stort skeppswarf ute wid kusten, der hafwet war djupast. Och nästa winter kom riktigt trollkarlen med många hundrade foror af det allragröfsta furuwirke man nånsin sett, sådant som wexer på Kuusamo fjäll och i Paldamo ödemarker, och furorna, som dertill fälldes, woro icke stort yngre än syndafloden. Det war en förunderlig transport: i stället för hästar, spändes för hwar släde twå wäldiga björnar, som murrade och brummade, så att allt folk i Torneå stad tog med förskräckelse till flykten. Och bredwid laßen gingo män af det gamla Qwänerfolket som bodde på fjällen och i ödemarkerna samt woro ett par hufwuden högre än andra menniskor. De buro kring axlarna björnhudar och för resten idel ludna kläder af renskinn; i händerna höllo de förfärliga slagyxor och woro till påseendet så bistre, att alla kristna menniskor lupo till skogs för dem. Ty icke utan grund påstod folket, att deße män woro odöpte hedningar, och på presternes frågor, till hwilka församlingar de hörde, swarade skogsmännen hånleende: till Susila kapell af Karhula socken; låtandes dermed förstå, att deras hembygd war i björnars och wargars land.