Emellertid byggdes nu med detta wirke och detta arbetsfolk det allrastörsta skepp, som någonsin i werlden funnits och hwars make wäl aldrig kommer att byggas mer, sedan Qwänerfolket dött ut eller krumpit ihop till wexten, på samma gång som deras jätteskogar. Det skeppet war så stort, att deß akter stod wid Torneå och fören räckte ända till NyCarleby, och bogsprötet med deß tacklage nedslog skogarna i Tawastland, när stammen wändes ditåt. Det hade tre mäster och mellan hwar mast war så långt, att swalan, som dock är en af de snabbaste foglar, behöfde en dag, för att flyga från den ena masten till den andra. Och så höga woro mästerna, att när en liten skeppspojke skickades att klifwa upp i stormärsen, märkte man till sin förundran, att han war en gammal gråhårsman när han kom ned igen. Till besättning på fartyget utwaldes twåtusen raska matroser, som hwar dag tillsammans förtärde 100 pund ärter och 1000 fat gröt, och i hwarje block fanns en krog, der manskapet kunde taga sig till bästa i elakt wäder. Men det wärsta war, att när det ofantliga skeppet skulle wända, måste en kurir i tre weckor rida i sporrsträck från den ena wanten till den andra, ropande med full hals, så att han war på wäg att mista andan: klart att wända! ro'r i le!
Sagan berättar icke huru det gick till att få skeppet på flott watten; man wet allenast att det hette Rephanut[[1]]. Och trollkarlen, som war deß upphofsman, signade Rephanut med hwarjehanda konster, så att hwarken eld, luft eller watten skulle förorsaka deß undergång. Så återstod då blott att anskaffa en kapten, som skulle föra fartyget, och fördenskull lät rederiet i alla Finlands och Sweriges städer kungöra, att hwilken skeppare som kunde på 18 mils afstånd se hwad rådstuguklockan war i Torneå och med sin ropare öfwerrösta 10 forsars dån, den skulle mot kungliga wilkor antagas till kapten ombord på Rephanut. Der kommo då både från wester och söder en stor mängd sökande, men ingen kunde fullgöra profwen, så att man redan började mißtrösta om man alls skulle få någon. Tuna Pehr war då i beråd att antaga trollkarlen till skeppare, men denne swarade: nej jag tackar ödmjukast, jag har en ofantlig respekt för salt watten; finge jag helst segla i rhum eller bränwin, så kunde det hända att jag lät öfwertala mig.
[1]. Rephanut är icke annat än Tuna Pehr med omwända bokstäfwer och ett h litet omflyttadt. Det war en egen sorts högfärd hos Tuna Pehr, att på det sättet skicka sitt namn bakfram ut i werlden.
Ändtligen kom der en liten karl från Nådendal, icke öfwer twå alnar lång, flintskallig, hjulbent och kostelig att se uppå. Denne mannen ställde sig på kyrktrappan i Limingo, som ligger 18 mil söder om Torneå, och när man frågade honom hwad Torneå-klockan war, swarade han: wänta litet, 12 mil härifrån flyger en skock af 68 gäß mellan klockan och mig. — Och när de woro flugna, sade han: klockan är precis 21½ minuter öfwer 10; men det är oförswarligt af magistraten att ej låta sopa bort spindelwäfwen från timwisaren, der surra 2 getingar, 11 flugor och 39 krankar, hwaribland 14 med långa ben och de öfriga med korta. När man underrättat sig att så werkligen war, förde man karlen på en klippa i Ämmä stora fall wid Kajana och lät honom ropa åt forskarlarne, som stakade uppför Merikoski strax inwid Uleåborg, att de skulle hämta åt honom den största lax, som fångades i Turka pata. Wid det han då ropade så att det skalf i elfstränderna, wände sig allt folket i 120 forsbåtar långs hela elfwens sträckning om och frågade: månne åskan går i Lappland? — Så blef då den lille karlen antagen till skeppare på Rephanut och fick i månadshyra så mycket som en hel sockens kronoskatt, hwilket för året utgjorde wid paß så mycket som kungen den tiden hade i skatt af hela Uleå län och det landet Kajanien.
Derpå beslöts att skeppet Rephanut skulle lastas med tjära och åkerbärssylt samt gå till Polynesien, för att derifrån återhämta vanill, peppar, ingefära, kardemumma och muskotblomma samt för resten guldsand och perlor, så mycket som rymdes, till barlast. Och så seglade Rephanut. Men hwilket grufweligt dån som hördes i hafwet på femtio mil omkring, när wattnet forsade kring deß stäf, och hwilket gnißlande och brakande, när tågen halades an, och hwilket uppror deraf uppstod bland alla hafwets innewånare, från och med hwalfisken och delphinen, ända till girsen och flundran, det är alldeles omöjligt att beskrifwa. Aldrig hade man sett ett sådant oformligt widunder.
Tuna Pehr och trollkarlen stodo på skeppsbryggan wid Torneå och gnuggade händerna af förnöjelse, när skeppet seglade. Den ene tänkte på huru han med pengarna för skeppets last skulle köpa hela Finland och törhända en god bit af Swerige med; den andre menade i sitt sinne att han skulle fordra åtminstone hela Lappmarken med alla deß renar och björnar till lön för det storwerk han gjort. Att Rephanut möjligen kunde förlisa, som andra fartyg, det föll ingen af dem in, eftersom skeppet war förtrolladt mot eld, luft och watten. Men man skall få höra huru det gick.
Olyckan war nemligen den, att man alldeles förgätit att trolla Rephanut ochså mot det fjerde elementet, eller jorden, med allt hwad dertill hörer, såsom stenar, grund, korallbankar och dylikt. Trollkarlen hade föreställt sig, att om än skeppet stötte mot hundrade klippor och brast i hundrade stycken, så skulle det wara den lättaste sak att bota sådant, när wind, watten och eld hjelpte till, i stället för att skada. Deßutom står det i ingen hexmästares makt att förtrolla jorden, i anseende till de många döda, som äro begrafna deri och på hwilka ingen trolldom biter. Rephanut war således säker för allt, utom för hafsbottnens försåt, och det fick man erfara snart nog. Knappt hade ankaret hifwats och akterstäfwen begynnt skrida ett stycke ifrån Torneå redd, innan förstäfwen redan befann sig i Qwarken utanför Wasa. Här hände sig att hafwet på sina ställen kändes för grundt, så att kölen skrapade i sanden, hwarföre skepparen med sin thordönsstämma befallte att man skulle utkasta en hop stenar och mull, som man intagit till stufning mellan lasten. Sagdt och gjordt. Kuriren red i sporrsträck kring däck med befallning härom och strax utkastades dels babord, dels styrbord om skeppet en mängd klippor och mullhögar, hwaraf man med säkerhet wet, att den stora wackra skärgård uppkommit, som nu sträcker sig långs kusten från Kaskö ända bortom Jakobstad. Så kom då Rephanut med knapp nöd ur Qvarken. I Östersjön gick en temmeligen hög swallsjö efter en storm. Kocken stod just och braßade gröten i kabysen, då en ofantelig wåg slog öfwer bord och förde med sig en holländsk brigg, som hals öfwer hufwud slungades in i grötgrytan. Si på de dumma Ålandspojkarna! skrek kocken. De ha lagat små ärtskidsbåtar wid stranden och nu kastar hafwet dem hit för att smutsa ned wår gröt.
Nu skulle man wända i Östersjön, för att segla ut genom Öresund och Kattegat, och det war icke det lättaste. Det brassades och det halades på den fason, att man så när i en knapp wändning seglat twärs öfwer Köpenhamn, men ändtligen gick skeppet öfwer stag, och nu styrde man med full sida wind rakt in i Öresund. Hejsan! ropade kapten, och hurra! skrek manskapet, men de hade ännu icke hejat och hurrat ut, när skeppet törnade på och blef fastsittande, som om det blifwit ditkiladt. Och det war i sanning icke underligt, ty när man närmare såg sig om, befanns att skeppet war bredare än hela sundet, och att det följaktligen satt fast alldeles likt en pojke, som pinat in hufwudet mellan twenne plankspolar och icke får det ut igen.
Der stod nu Rephanut. Af den häftiga stöten hade kaptenen och samtliga manskapet fallit att sitta, och ingen lärer finna det underligt, att i denna ställning hurraropen fastnade dem i halsen. Man kan föreställa sig, huru der nu bråkades och braßades, för att komma loß på flott watten igen. Men ehuru winden gjorde sitt till och wågorna sitt, för att lyfta skeppet och skjuta det tillbaka, så blef deraf ingenting. Det stod ohjelpligen der, och när både kapten och manskap arbetat sig trötta, togo de för sig af last och inventarier allt hwad de kunde samt begåfwo sig i land.
I fulla sex weckor stod Rephanut sålunda på grund och efterhand hade Danskar och Swenskar, som kommo hoptals för att bese detta mirakel, plundrat allt hwad skeppet tillhörde. Säkert är åtminstone, att på den tiden hwar torpare på hela danska kusten hade råd att bestå sig åkerbärssylt till desert uppå mjölgröt och paltbröd. Men efter de sex weckornas förlopp kommo swåra klagomål till Kungen af Danmark. Skeppet Rephanut, så sade man, stänger hela sundet fast som med en brygga, så att intet skepp der kan komma hwarken ut eller in. I Kattegat ligga redan 600 fartyg och wänta på att slippa in och i Östersjön 700, som wänta på att slippa ut. Hela werldens handel tar en obotlig skada, ja det går så långt, att man rättnu ej mera kan få kaffe till Kungens kök och champagne till hans bord, om Kungen ej skaffar bort Rephanut. Och dertill, sade man, kommer en annan swår olycka. Man wet att i Östersjön och deß wikar många stora strömmar flyta ut. När nu skeppet Rephanut fördämmer Östersjöns bästa aflopp, så uppstå häraf grufweliga öfwerswämningar, hela länder dränkas, hela städer förstöras i grund och rikets undergång är för handen, om Kungen ej är så nådig och skaffar bort Rephanut.