Detta tog Kungen i öfwerwägande, och för att med ens göra slut på detta förhatliga fartyget, gaf han ordres åt sex linieskepp och 8 fregatter att lägga sig alla i en rad med bredsidorna sträckta twärs öfwer sundet och afloßa sina kanoner på Rephanut, för att förstöra det ända till sista spillran. Så skedde ock som Kungen befallt. Alla skeppen lade sig på det anwista stället och på en wink af Kungen skulle alla afloßa sina kanoner på engång. Man beredde sig på en förfärlig knall och alla officerare hade knutit silkesnäsdukar om sina öron, för att ej få dem i ewigt baklås. Ett! sade Kungen. Tu! Tre! — men icke ett skott small af. Hwad pocker är det här? skrek Kungen, der han stod på slottswallen. Kanske man ej förstått mig. Ett! tu! tre! — nej icke att man skulle ha hört en knäpp, ehuru man såg flera hundrade luntor blänka. Det war så tyst, att man kunnat höra en mygga surra.
Det här går för långt, ropade Kungen i wredesmod. Jag tror man will gäcka min kungliga wilja. Fort adjutant, rapportera in orsaken, hwarföre de ej skjuta!
Adjutanten flög af som en pil och war lika hastigt tillbaka. Ers Majestät, sade han och förde handen till hatten, jag får i underdånighet rapportera det allrabesynnerligaste förhållande. Ers Majestäts befallning har blifwit punktligt åtlydd, alla kanonerna laddade med skarpa skott, luntorna tända och förda till fänghålen i samma ögonblick Ers Majestät sade: tre! Och likwäl, så otroligt det låter, brann ej ett enda skott af.
Det måste warit något fel i laddningen, sade Kungen. Man skall ladda om alla kanonerna på det sorgfälligaste och åter fyra af på kommando.
Befallningen åtlyddes på ögonblicket, kanonerna laddades om, tecken gafs, men ogörligt nej, det smällde ej! Håren reste sig af förundran på hela kongliga danska sjöequipaget; officerarnes stångpiskor stodo upprätt i höjden. Det är fel i krutet, sade man. Om Ers Majestät så befaller, så hämta wi nytt krut och lägga deraf ett par hundra centner in i skrofwet på Rephanut, så spränga wi det ofelbart i luften.
Kungen gaf dertill sitt bifall, och innerst i det till undergång dömda skeppet lades nu ett helt berg af det finaste polerade krut, tillräckligt att spränga i stycken hela Köpenhamn. Alla närwarande drogo sig försigtigtwis långt derifrån och qwarlemnade blott en grof mißgerningsman, hwilken dagen derpå skulle mista hufwudet, men nu fått nåd på det wilkor, att han skulle påtända en famns lång swafweltråd, som ledde till krutet, hwarefter det stode honom fritt att kasta sig i sjön och simma undan det fortaste han kunde. Allt folk i Köpenhamn och Helsingör blef strängeligen tillsagdt att hålla sig inne i källrar och kamrar, för den faseliga explosionens skull. Hwarochen wäntade nu med bäfwan att hafwet skulle remna af den ofanteliga smällen; man såg den lifdömde swänga sin lunta och hoppa i sjön, man såg genom kikare swafweltråden brinna, och i samma ögonblick....
.... i samma ögonblick hördes platt ingenting.
Det hade gått med minan alldeles som med kanonaden.
Kungen befallte nu i rättwis wrede att ditkalla den som tillwerkat krutet och frågade om han hade lust att dömas som riksförrädare, efter han sålt åt kronan sådant krut, som icke fattade eld. Den stackars mannen bråkade förgäfwes sin hjerna med att utfundera orsaken, och anhöll som en nåd att sjelf få anställa ett försök. När detta icke lyckades bättre, än det förra, bars krutet åter på landbacken och mißgerningsmannen, som wille bewisa att han werkligen förgäfwes antändt krutet, begaf sig till kruthögen, wadade upp till knäna i det swarta och stack en brinnande swafwelsticka deri. Genast sken en blixt genom hela nejden, en fruktanswärd knall skakade luften, ett ofantligt rökmoln höjde sig öfwer stället och man trodde ej annat, än att jorden skulle remna i stycken. Krutet hade fattat eld och af fången som tände på fanns sedan ej en bit så stort som ett potatis engång. Ett grufligt tillbud war det; hela danska armén blef lomhörd, och man säger att från den dagen har allt hwad officerare heter en obegripelig afsky för krut.
Då framträdde till Kungen en gammal amiral, förde handen till pannan och sade: Ers Majestät, jag ber att i underdånighet få yttra min mening. Skeppet Rephanut synes mig förtrolladt mot eld, luft och watten, hwilket jag sluter deraf, att hwarken wind, wåg eller krut förmått göra detsama den ringaste skada. Jag får derföre i underdånighet föreslå, att man försöker om icke jern får makt öfwer detta finska widunder och att man skickar 10,000 timmermän för att hugga det i stycken, hwarefter man af wirket kan bygga hela danska flottan ny. Lyckas detta, så skall Ers Majestäts flotta, förmedelst beswärjelsens makt, blifwa för alla tider oöfwerwinnerlig.