Detta råd syntes Kungen godt och anstalt fogades genast om uppbåd af alla timmermän i Köpenhamn, för att lägga hand på Rephanut. Men se! när folket kom med sina yxor och bilor för att sönderhugga fartyget, hade något tilldragit sig, som man icke wäntat. Sannolikt hade de hedniska trollmakter, som fogat skeppet tillsamman, icke unnat menniskor någon redbar nytta deraf, utan genom deras tillskyndelse hade der infunnit sig en ganska liten mask, som med otrolig hastighet söndergnagade fartyget, så att hafwet wida omkring war hwitt af det trädmjöl eller sågspån, i hwilket timret förwandlades under maskens tänder. Alltså förgicks det stora skeppet Rephanut genom en liten mask, och Konungens folk hann deraf ej rädda mer än ett litet stycke af brädgången, hwilket stycke likwäl war stort nog för att deraf bygga en hel kyrka. Många år ha förgått sedan detta hände, men det finns ej den sjöman, som seglar på wattnen mellan Torneå och Ålands haf, och som icke hört talas om Rephanut. Ännu stundom när det i Qvarken och Östersjön uppstår tjocka i sjön och töcknen taga förunderliga gestalter i morgonskymningen, tror man sig midt i dimman se ett ofanteligt skrof med mäster, som höja sig ofwan molnen, och segel, som fladdra på sällsamt wis för luftdraget. Då skaka de gamla matroserna på hufwudet och säga sinsemellan: det syntes igen, det der du wet. Nog lär det wara rådligast för kapten att lägga bi.
Men hwad Tuna Pehr och trollkarlen sade om skeppets förlust, derom har man inga säkra underrättelser. Hwad man med wißhet wet, det är att Tuna Pehr från den stunden blef fattigare och fattigare, tills han sist fick gå på rota gård och gård emellan. Trollkarlen åter blef från den dagen allt gråare och gråare, till han såg ut i ansigtet som ett getingsbo, och derpå förswann han, och ingen wißte hwart. Men aldrig får man mera se ett sådant skepp som Rephanut.
3. Fattig-Gubben.
Har någon sett Lochteå fattiggubbe? Han står der wid kyrktrappan, klädd i blå frack och gula byxor, — hwilket påtagligen är alldeles för gentilt för en fattiggubbe — och sträcker ut handen åt alla resande, som fara på wägen, och alla andäktiga, som färdas till kyrkan. Der har han stått sina femtio år och mer och begärt allmosor, och ingen kan räkna alla de trestyfwersslantar och femkopekar, som under tidernas lopp trillat in genom det lilla hålet i hans barm. Ja när han war ny, hände sig att der kommo bondgummor med silfwerriksdalrar i halsdukssnibben och wille försöka om månntro ochså en stor penning skulle rymmas in i hålet, och så har silfwerriksdalern af wåda fallit dit in och blifwit der, huru än gummorna deröfwer beskifwat sig. Man skulle tycka att han borde nu redan wara åtminstone så rik som ett kommerseråd, när han på det sättet samlat i många år, men långt derifrån. Twärtom kan man säga att han blifwit allt fattigare, ju längre han stått der; åtminstone har han blifwit mycket urblekt och glåmig i ansigtet, och ett stycke af näsan har fallit af och blifwit bortsopadt jemte annat skräp. Man är ej fattiggubbe för ro skull heller. Det kostar på att natt och dag stå och tigga wid landswägen, det må blåsa och regna och snöga och frysa aldrig så; och mest går det en till sinnes, att se kyrkwäktaren komma engång i månaden och öppna luckan i ens rygg och taga ut alla de skatter man samlat. Hwad hjelper det fattiggubben att gnida och hushålla, att ständigt se ömkelig ut och tigga ihop sina styfrar, när hela rikedomen om en månad går sin kos genom ryggen? Nej, man kan wäl säga, att det är en hundpost, att stå så der till allas spektakel och äta koppar och silfwer och wara lika mager och eländig ändå i alla sina dagar.
Men med Lochteå fattiggubben är det en egen historia, och den skall jag berätta. I socknen bodde fordom en gammal inhysing, wid namn Pietari, wanligen kallad Puu-Pietari eller Träd-Peter, emedan han war en utomordentligt trädslög man, som kunde med sin lilla tälgknif utskära de förunderligaste saker, icke allenast hästar åt bondpojkarne, utan jemwäl fläkterörnar, gripar, dockor och allehanda konstiga figurer. Men i sitt hjerta war Puu-Pietari en sniken och arglistig man, som icke tänkte på annat, än att samla pengar på hwad sätt som helst. Ja han war så girig, att han under en sten i skogen hade nedgräft en skatt af flera hundrade riksdaler i silfwer och guld, hwilken han samlat dels genom trädslöjd, dels genom tiggande under många år; men deraf wißte ingen, emedan den gamle skalken utwärtes ställde sig såsom den allrafattigaste usling, med hwars trasor och magerhet hwarochen hade medlidande.
När man nu wid kyrkostämman kom öfwerens derom att socknen behöfde en fattiggubbe, beslöts enstämmigt att denne skulle förfärdigas af Puu-Pietari, både för hans händighets och hans fattigdoms skull, för att skaffa honom förtjenst. Så skedde ock; men ingen war med detta uppdrag belåtnare, än Puu-Pietari sjelf, ty han hade i sitt sinne utfunderat, huruledes fattiggubben skulle för honom blifwa en riklig inkomstkälla. För detta ändamål hittade han på följande skälmstycke.
En fattiggubbes mage är, som man wet, ihålig. Dit infalla alla slantar, som gifmilda menniskor insticka genom hålet i gubbens bröst, och deßa penningar uttagas sedan genom en wäl tilläst lucka i gubbens rygg. På sidan om denna lucka, till hwilken kyrkowäktaren ensam hade nyckeln, hade nu Puu-Pietari anbragt en lönnlucka, så konstigt inpaßad, att ingen kunde märka den. När nu fattiggubben blef uppställd på sin plats och den ena slanten efter den andra trillade ned i hans innandöme, passade Puu-Pietari uppå någon mörk natt, när månen icke sken, och tömde genom lönnluckan fattiggubbens samlade skatter. Men så klok war den skälmen, att han icke roffade åt sig allt som för tillfället fanns, utan alltid för syn skull lemnade några slantar qwar, på det man ej skulle mißtänka en tjufwahand, utan tro att den sparsama allmogen icke bestått de fattiga mer än så. Detta fortfor så en lång tid, och Puu-Pietaris egen gömma under stenen blef allt rikare, men fattigkaßan hade så klena inkomster, att hwarochen förundrade sig.
En söndag wid månadens slut, när kyrkowäktaren efter wanligheten redowisade för hwad han uppburit, rynkade kyrkoherden på ögonbrynen och sade med owanligt sträng ton: "hör på, min kära wäktare, jag har all anledning att anse er för en redlig och rättskaffens man, men jag får tillstå, att detta förhållande med fattiggubben förefaller mig ganska besynnerligt. Har jag icke sjelf med egna ögon sett, huru folket hoptals stått om söndagarna kring fattiggubben och ordentligen trängts, hwem som förr skulle hinna lägga dit sin slant, och likwäl, när ni redowisar för hwad som influtit, påstår ni er ha fått på hela månaden några skillingar blott. Hwad skall jag tänka derom, min kära kyrkowäktare? Lås och lucka äro, som ni sjelf säger, oskadade, och likwäl ser det ut, som wore här stöld begången.”
Man kan föreställa sig, att wäktaren wid detta tal blef illa till mods. Han insåg att kyrkoherden hade fullkomligen rätt, men han begrep tillika, att mißtanken för tjufnad närmast skulle falla på honom sjelf, som hade nyckeln om händer. Han wißte derföre ej annat råd, än föreslå, att nedtaga fattiggubben, undersöka honom mycket noga, ändra hans lås och banda honom med jern, wärre än en lifstidsfånge. Detta förslag gillade äfwen kyrkoherden och man beslöt att påföljande måndagsmorgon anställa en noggrann besigtning med fattiggubben.
Emellertid när wäktaren kom hem till sig, kunde han ej underlåta att yppa sina bekymmer och pastorns mißtankar för wäktaremor samt berätta för henne, huruledes man i morgon skulle syna fattiggubben. Händelsen fogade dock ej bättre, än att Puu-Pietari råkade sitta i en wrå af stugan och skrapa grötgrytan, när detta talades far och mor emellan. Strax blef den gamle skälmen i sin tur illa till mods och tänkte wid sig sjelf: om man nu noga undersöker fattiggubben, så hittar man wäl slutligen min lönnlucka och så begriper hwar menniska, att det är jag, som tullat gubbens innanmäten. Nej, här är intet annat råd på, än genast i natt gå till kyrkan, bryta lös fattiggubben från wäggen, bära honom till skogen och i största tysthet göra en brasa på honom. Då tänker jag det skall wara slut med alla besigtningar, och hwem kan bewisa att det är jag, som mördat fattiggubben.