Puu-Pietari war ej heller sen att utföra detta sitt arglistiga uppsåt. Så snart natten inbrutit, smög han sig ut, försedd med en yxa och en kofot, hwarmed man plär bryta ut jern, samt begaf sig till kyrkan. Det war wid nyårstiden, således midt i wintern, och så kallt att det sprakade i knutarna och snön knarrade under fötterna på den gamle bofwen. Puu-Pietari lät sig likwäl icke förskräcka, utan wandrade på. Det enda som bekymrade honom war att det just råkade wara fullmåne då; men han tröstade sig med, att nattetid inga menniskor skulle färdas på wägen i denna köld, och deßutom foro der just nu öfwer månen några swarta moln.
När Pietari kommit till kyrkan och ingen lefwande warelse syntes i hela nejden, började han hurtigt sitt nattliga arbete. Det kostade ej liten möda att lösbryta de starka jernband, som fasthöllo fattiggubben wid kyrkwäggen, men det war ej första gången Puu-Pietari haft sådant arbete för sig, och derföre lyckades det honom slutligen. Wäl tjugu gånger hade han blåst i sina frusna händer, när jernbanden ändtligen loßnade, och utom sig af ifwer och förnöjelse grep han nu fattiggubben hårdt i nacken, ruskade honom ett par gånger och störtade honom derpå burdus ned från kyrktrappan, i mening att sedan släpa honom till skogen och nedgräfwa honom i snön, tills han wid paßligt tillfälle kunde lägga torra qwistar omkring honom och göra en brasa på alltsammans.
Fattiggubbens tillwarelse hängde således på ett hårstrå. Men en oförmodad händelse räddade honom.
Puu-Pietari stod just i begrepp att sjelf nedhoppa från kyrktrappan, för att fullborda sitt elaka uppsåt, då han till sin förskräckelse hörde steg af kommande menniskor knarra på den nära landswägen. Till råga på mißödet gick månen i detsamma ur molnet och lyste med sitt klara hwita sken öfwer kyrkan och wägen och skogen och hela det wintriga snöklädda landskapet widt omkring. Hwad skulle nu Puu-Pietari företaga sig? Springa sin wäg? ingalunda, han skulle då genast upptäckts. Huka sig ned och krypa bakom kyrkmuren? Ja, det hade kunnat låta göra sig, om fattiggubben stått qwar på sin plats. Men nu låg han med näsan platt i snödrifwan bredwid trappan och, när månen sken så klart, måste man från wägen wid första ögonkastet upptäcka att fattiggubben war sin kos. Pietari wißte i hastigheten ej bättre, än att ställa sig sjelf på fattiggubbens wanliga plats uppå trappan och, likasom han, sträcka ut handen mot landswägen. Stor sak om kostymen ej är precis lika, tänkte skälmen inom sig; det är ändå ej så ljust, att man urskiljer det från wägen, och jag agerar fattiggubbe ett par minuter, tills de der junkarena paßerat i allsköns ro förbi.
Alltså klef Puu-Pietari upp på fattiggubbens plats och stod der kapprak, orörlig och trädaktig, alldeles som hade han warit sina egna händers werk.
Men junkarena på wägen woro twenne rymmare från Korsholms häkte, hwilka färdades så här sent nattetid, för att ej komma i obehaglig beröring med länsman och fångföraren. De woro just stadde på en upptäcktsresa framåt kyrkobyn, för att undersöka lås och bomar i ett och annat af böndernas wisthus samt möjligen knalta sig till någon hygglig fårskinnspels, ty man är ej fritagen från att hungra och frysa för det man är rymmare. Wid det de nu paßerade förbi kyrkan i månskenet, warseblef den ene af dem Puu-Pietari på kyrktrappan och tog honom ganska riktigt för en fattiggubbe, som meningen war. Paßpå! sade han åt sin kamrat, der står en fattiggubbe, och efter det nu är så godt tillfälle, så tycker jag att wi kunde gå och knipa hans pengar förrän wi begifwa oß till byn.
Sagdt och gjordt, den andre fann förslaget godt, och strax styrde de båda skälmarne sin kosa rakt till den tredje skälmen; Puu-Pietari hisnade och häpnade, när han oförmodadt befann sig i så godt sällskap. Han tog för afgjordt att man upptäckt hans knep och kom för att gripa honom, men så stor war hans förskräckelse, att när han wille springa sin wäg, nekade fötterna sin tjenst, och så hände att han blef qwarstående kapprak, orörlig och trädaktig som förr. Rymmarne å sin sida anade intet oråd, utan satte sig ned på trappan för att pusta ut och öfwerlägga om bästa sättet att komma åt fattiggubbens penningar.
"Här står han, den snåla kanaljen, sade den ene, och skäms ej att år ut och år in stjäla hederligt folks penningar,” och dermed syftade han på fattiggubbens tiggeri, men Puu-Pietari tog det åt sig och darrade i alla leder både af rädsla och köld.
"Ja nu skall det ock bli slut med honom, genmälde den andre rymmaren. Månntro wi börja med att hugga hufwudet af honom?”
"Jag tänker, swarade kamraten, att wi först hugga benen af honom och sedan hacka honom i små bitar, (Puu-Pietari tog det allt åt sig).