"Det kan wara nog, menade den andre, att wi först ta upp magen på honom och sedan bränna upp honom” (Puu-Pietari tyckte sig redan känna en försmak af det öde han sjelf ämnat fattiggubben).
"Låt oß gripa den rackarn i kragen,” sade den förste, och derwid kastade han försmädligt sina stelfrusna skinnhandskar i ansigtet på den förmente fattiggubben. Äfwen denna smälek höll Puu-Pietari tålmodigt till godo. Men nu grep den ena rymmarn belåtet i kragen och den andre lyftade yxan, för att slå till. Då kunde Puu-Pietari ej längre uthärda med sin roll, utan började spjerna med händer och fötter samt satte till att gallskrika, så det ekade i hela nejden widt och bredt omkring. Detta åter war för rymmarne högst oförmodadt. Förr hade de wäntat att kyrktuppen skulle gala, än att fattiggubben skulle sparka omkring sig och skrika. De kunde ej annat tro, än att här war å färde ett grufweligt spökeri och att hin onde i egen person farit i fattiggubben, för att anamma dem midt under deras nidingsdåd. De upphäfde nu i sin tur ömkeliga nödrop och sökte att komma sin kos det fortaste de kunde, men det lyckades ej bättre, än att hela sällskapet i största willerwalla ramlade ut för kyrktrappan, och der lågo nu alla tre skälmarne öfwer hwarandra i snödrifwan, skrikande och spjernande — Puu-Pietari i den tron att man wille gripa honom på bar gerning och göra af med honom, rymmarne åter i den förmodan, att sjelfwa afgrundens furste låg i lufwen på dem.
På sådana tankar kommer man när man har ett ondt samwete.
Nu fogade lyckan så förunderligt, att länsman i socknen just samma afton fått spaning uppå att de båda rymmarne skulle finnas i nejden, och som han war en nitisk man, hade han i all tysthet begifwit sig på ströftåg till natten, i den riktiga förmodan, att skälmarne den tiden skulle wara i rörelse. Det paßade ock så särdeles wäl, att han, med ett par handfasta karlar i sällskap, råkade färdas wägen framåt till kyrkan, när han hörde det besynnerliga skrikandet, som gjorde ett så sällsamt afbrott i winternattens ödsliga stillhet. Strax skyndade han till stället, efter han ej kunde annat tro, än att banditerne öfwerfallit någon fredlig innewånare i byn. Men hans förundran blef icke liten, då han i stället fann de tre skälmarne på det ursinnigaste lufwas och brottas i en hög wid kyrktrappan, och han war ej heller sen att göra ett hastigt slut på deras strid. Rymmarne kände han genast igen och lät så stadigt basta och binda dem, att ingen fattiggubbe i werlden behöfde widare frukta för deras besök. Puu-Pietari war han i början böjd att anse för en hederlig karl, som blifwit oskyldigt öfwerfallen, men den stackars inhysingen, som allt war i den tron, att hans skälmstycke war upptäckt, började så ömkeligen bedja om nåd och miskund, att länsman drog öronen åt sig och tänkte: den der har wißt ock någon trasa i byket. Och ganska riktigt när länsman med stränga ord begärde få weta hwad Puu-Pietari gjorde så här dags wid kyrkan, så bekände den gamle skalken sitt arga fuffens med fattiggubben och lofwade, för att slippa fästning och spö, hela sin samlade skatt till ersättning åt de fattiga.
Och härmed är historien om Puu-Pietari slut. Men fattiggubben blef ännu samma natt inburen till kyrkowäktaren samt noga synad och omlagad, så att ingen mera kunde olofligen tillegna sig hans rikedomar, hwarefter han ställdes på sitt ställe igen. Hwarochen som far förbi Lochteå kyrka kan ännu se honom på hans gamla plats wid kyrkodörren. Han ser dock, som sagdt war, numera mycket gammal och glåmig ut och näsan den är för ewigt sin kos, såwida man ej en wacker dag skickar honom till kliniska institutet i Helsingfors, der doktorerna göra nya näsor, precis som andra menniskor göra lertuppar och sockerdockor.
William och hans katt.
Ilia, Milia och Emilia.