Af det lilla, engång så blomstrande Neunburg funnos endast svärtade, sönderskjutna, rykande ruiner och dess olycklige, hemlöse, förskingrade invånare kvar. Desse hade vid första rykte om kapitulationen skyndat till staden för att, om möjligt, rädda en ringa återstod af sin egendom, men funno sig förekomne. Roflystne marodörer, krigens hyenor, som alltid följa härarnas spår, hade varit snabbare än de, trängt in i de ännu brinnande husen och tillegnat sig allt som kunde äga ett penningvärde. Äfven Slanges folk hade i sista minuterna plundrat allt hvad de medhunno till en sparpenning i fångenskapen. Det var krigaresed, byte som byte! De återvändande invånarne lyckades blott med bistånd af medlidsamma bajerske vaktposter rycka än en halfsmält kittel, än en halfbränd hufvudkudde ur plundrarnes händer. De hade i nöden, natten och brådskan äfven kvarlämnat bräckliga gamla föräldrar och sjuka barn. Hvar funnos dessa? Den sjunkande blodröda solen visste intet om den föregående nattens skräck och hade intet svar på den sedan i tårar tillbragta dagens tröstlösa frågor. Lågorna visste måhända mest af alla, men äfven de hade nu slocknat, och glöden stirrade svarslös på de sökandes darrande händer, som rörde i askan.
Medan fångarne, mera lifvade än nedslagna af vissheten att hafva undgått en nästan säker undergång, tågade af till lägret, frågade Slange, som red vid Gordons sida:
— Hvar blef pojken?
— Under gruset af minan, svarade Gordon lugnt.
Neunburgs hjälte glömde för ett flyktigt ögonblick segern och fångenskapen.
— Trettio alnar! ... Hvarför ej fyrtio? sade han vid sig själf.
Och solen gick ned öfver Neunburgs sista dag, öfver Johan Banérs räddning, öfver så mycket blod och så många tårar, men ej öfver Erik Klasson Slanges till Karuna rykte för eftervärlden. Sverige har fostrat för många tappre män, för att det skulle missunna Finland dess bördsrätt till »den svenske Leonidas».
16. Förgyllda Ruben.
Du skall dia hedningarnes mjölk.
Den fria riksstaden Regensburg vid Donaus krökning från sydväst till sydost räknade gamla anor från ett romerskt fältläger och hade vuxit till välstånd såsom en hamnplats för det rika Nürnberg. Sin största betydelse fick Regensburg dock af det heliga romerska rikets herredag, som här plägade samlas ända till så sena tider som 1806. Herredagen, eller rättare furste- och biskopsmötet, var stadens stolthet och inkomstkälla, stundom äfven dess fara, såsom när Johan Banér i Januari 1641 var nog förmäten att sända öfver floden femhundra kulor till en föga angenäm öfverraskning för kejsar Ferdinand III och hans församlade riksfurstar.