Banérs förmätenhet hade kunnat blifva farlig, om icke Donau gjort myteri och fransmannen Guébriant icke klenmodigt vägrat med sina trupper understödja den djärfve nordbon. Nu blef hans förmätenhet straffad med ett återtåg, som nära nog liknade flykt och af de kejserlige förkunnades som en sådan, men icke desto mindre, tack vare Neunburgs tappra försvar, förde den svenska hären med ringa förlust i säkerhet och dess fältherre till grafvens ro. Banér slöt sin hjältebana i Halberstadt den 10 Maj samma år 1641. Åttatiotusen stupade fiender, sexhundra eröfrade fanor, strömmar af tårar och en bred, rykande väg af ruiner betecknade hans spår genom Tyskland och krigets trofé på hans frejdade graf.
Regensburg hade upplefvat mycken bestörtning och därefter mycket jubel i denna stormiga tid. Riksmötet fortfor ännu i Maj under ändlösa rangtvister, intriger och protokoller. Fienden var förjagad, svallvågen återkastad från Donaus stränder, men lugnet återvände icke så snart bland de afundsamme riksfurstarne och i det godmodiga, men lätt upprörda, lätt fanatiserade schwabiska folklynnet. Krigsfångarne, som fördes i triumf genom staden för att interneras i fästningarna, fingo förnimma mycket hån. Oviljan mot desse Bajerns förhärjare mildrades ingalunda däraf att de därjämte voro kättare, som förde krig mot den allena saliggörande kyrkan och mången gång behandlat mariebilderna med ett förakt, hvilket djupt upprört alla fromma katoliker. Det kom någon gång till stenkastning på desse afväpnade fångar, som skyddades af en stark eskort; men vanligare var, att de följdes i hälarna af smädande folkhopar. Och när en sådan hop icke längre kunde uttömma sin vrede mot kättarne, sökte den andra föremål för sina upprörda känslor.
I Regensburg, likasom i flera det romerska rikets större städer, var ett litet antal judar bosatt; ständiga föremål för misstro, förakt och förföljelser, men alltid med sin klokhet, sin sparsamhet och sina förslagna hufvuden trängande in i remnorna af ett samhälle, som var föga utveckladt och nu lossnat i sina fogningar. De idkade intet jordbruk och fingo ej inträde i de strängt begränsade, om sina privilegier afundsjuka handels- och handtverksskråen. Judarne brukades som nyttige agenter, mäklare och mellanhandlare, sysslade med allehanda förbisedda, icke alltid väl renommerade yrken och voro mångenstädes i tysthet de bankirer, hvilka mäktige herrar, kejsaren själf icke undantagen, i behofvets stund anlitade mot räntor, som höllo långifvaren skadeslös för lidna förluster. När behöfvas ej penningar, särskildt i krigstid? Hemligheten af det beskydd judarne åtnjöto mot de ständigt fientliga folkmassorna var ingen annan än just denna bankirrörelse i de maktägandes tjenst.
I Regensburg, såsom i Rom, i Frankfurt och många andra städer, bebodde judarne ett Ghetto, ett strängt afspärradt judekvarter, till det yttre trångt, smutsigt, oansenligt, misstänkt och af stadens öfrige invånare betraktadt med afsky. Regensburgs Judengasse räknade blott en enda byggnad af någon betydenhet, ett grått, dystert stenhus om två våningar med gafveln mot gatan och en trång gård, befäst med höga murar, kantade med järnspetsar. Hela denna afstängda borg var en fästning för sig, den massiva ekporten starkt järnbeslagen och lämnande blott en liten, ständigt bevakad och omsorgsfullt tillreglad sidogång öppen för dagens trafik. Själfva de små fönstren försvarades icke blott af tjocka luckor, som stängdes om nätterna, utan ock i nedra våningen af järngaller, som gåfvo huset utseende af ett fängelse. Här bodde judeförsamlingens anseddaste patriark, en på sin tid nästan lika mäktig penningfurste som huset Rothschild i våra dagar.
Hans namn var Ruben Zevi Ben-Isak, men i det kristna Tyskland var han känd under benämningen Der vergoldete Ruben, hvilken benämning var känd äfven i svenska hären såsom Förgyllda Ruben. Denne man ansågs nämligen vara omätligt rik, och när Banérs här från andra stranden af Donau bekikade Regensburg, spejade sannolikt månget lystet öga efter den förgyllde judens hus, hvilket tycktes så enkom inbjuda en fattig krigares toma hand till sköfling. Ruben Zevi bedref sina affärer mycket tyst och mycket försiktigt. Sällan såg man honom, föga kände man hvar eller huru han förde bakom härarnas kanoner sitt gyllene krut i fält, men man visste, att han öfverallt hade sina agenter på krigsfot, att han underhöll hemliga kontor i Wien, München, Nürnberg, Frankfurt, Warschau, Amsterdam, Paris, Madrid, Konstantinopel, ja man påstod äfven i Stockholm. Ty den förgyllde juden, sade man, var, oaktadt Mose lag, en världsborgare, som värderade alla nationer och alla trosbekännelser lika efter måttstocken af ett godt »geschäft». Man trodde sig veta, att han tid efter annan varit bosatt på olika orter: i Hamburg, i Danzig, i Warschau, i Wien, innan han på gamla dagar slagit sig ned i det anspråkslösare Regensburg. Man sade, att han mer än en gång blifvit plundrad och brandskattad, än af Wallenstein, än af svenskarne, och likväl alltid med oåtkomliga reservkassor kunnat börja rörelsen om igen. Det förunderliga var, att denne förgyllde jude, som tjenade alla krigförande makter och på lägliga tider plundrades af dem alla, fann beskyddare hos katoliker, protestanter och muhamedaner, alldeles som ett gångbart mynt. Ruben Zevi var kosmopolit, alldeles som det guld han beherskade. Hvem frågar hvarifrån det kommer eller hvem det tillförene tjenat? Det är nog, att man äger det: non olet, det luktar icke.
Påsken, som nu inträffade, var i alla katolska länder en vådlig tid för judarne, och i Regensburg mer än annorstädes, till följd af den fortfarande upprörda sinnesstämningen. Lördagen före påsk hade judarne samtidigt firat sin passahfest inom stängda dörrar. Fredagsaftonen hade en liten kristen flicka, en handskmakares dotter, spårlöst försvunnit. Man hade sett barnet leka vid flodstranden. Hvad tycktes enklare, än att flickan fallit i Donau? Men på fredagsaftonen hade man äfven sett en judisk tjenare bära ett lefvande föremål i en säck till kvarteret, och detta föremål i säcken hade låtit höra ett klagande ljud. Åter låg den enkla förklaringen närmast, att tjenaren burit ett lefvande lamm, bestämdt till påskoffer, hvilket lamm låtit höra ett klagoljud i sitt fängelse. Men sedan handskmakarens hustru hela lördagen förgäfves sökt sitt barn och någon granne ledt hennes misstankar på den judiske tjenaren, begynte hon öfverljudt ropa, att judarne röfvat hennes barn och slaktat det till sitt påskalamm.
Det var påskmorgonen. Folkmassorna strömmade med vigda ljus i händerna ut från Regensburgs gamla mäktiga katedral från trettonde seklet, när ropet om judarnes illgärning utbredde sig öfver gatorna. Sådane katolikerne kommo från kyrkan, ännu med sakramentet på sina läppar, rosenkransen vid sin sida och vigvattnets stänk på kläder och hår, beväpnade sig dessa fanatiska folkhopar med hvad de i hast öfverkommo och störtade sig mot judekvarteret. Alla judar som anträffades ute blefvo utan åtskillnad på ålder och kön misshandlade, slagne och nedtrampade, några till döds. Därpå begynte en stormning och plundring af boningshusen — uppträden, hvilka, oftast af lika ogrundade anledningar, fortfarit från sekel till sekel allt intill våra dagar. »Hans blod komme öfver oss och våra barn!»
Två timmar hade våldsamheterna fortfarit utan hejd, medan kejsaren och riksfurstarne ännu voro i staden med en betydande krigsmakt, när ändtligen en trupp ryttare visade sig och skingrade folkmassorna. Häktningar företogos, man skulle förmoda bland orostiftarne. Nej, bland judarne. Här behöfdes ett nytt påskalamm, ett skuldoffer för att tillfredsställa massornas fanatism. Man trodde sig hafva igenkänt den judiske tjenaren, som bar säcken, och det hus, till hvilket han burit den. De gripne missdådarne fördes bundne till fängelset, där de hade att vänta tortyren för att tvingas till bekännelse och därefter ett af dessa förfärliga bål, som då räknades bland de mest omtyckta folknöjen.
Ett hus i kvarteret hade förblifvit fullkomligt oskadadt och lyckats bereda en tillflykt åt många flyende. Det var förgyllda Rubens väl befästade borg. Till detta hus begaf sig ryttaretruppens anförare med eskort af halfva sin styrka och fordrade inträde. Han fick vänta några minuter. Slutligen öppnades den lilla gångporten för honom och två drabanter.
Dessa minuter hade synts ryttmästaren von Straubinger alltför opassande för hans värdighet. Han inträdde med en förnärmad chefs otåliga missnöje och fann den trånga gården uppfylld af ännu darrande flyktingar. En hastig blick öfvertygade honom, att borgen ej saknat försvarare, om folkmassan gjort ett försök att storma. Han fördes genom lederna af tolf välbeväpnade män till ett förgallradt rum på nedra botten, hvilket tjenstgjorde som mottagningsrum. Här hälsades han af värden, som gaf två skrifvare en vink att aflägsna sig, medan drabanterne posterades på vakt i förstugan.