Den rike Ruben Zevi var en hvithårig sjuttioårig gubbe af mer än medellängd, med sitt folks skarpt utpräglade drag, hvilka röjde en afkomling af den spanska judetypen, de s. k. sefardim, som ansågos vara af en ädlare, mera oblandad ras än de polske och tyske judarne. Hans dräkt var den i judereglementet föreskrifna långa bruna rocken, öfver hvars prydliga krås nedhängde ett spetsigt hvitt skägg. Hans lugna, kalla, nästan förnäma hållning vittnade om en man, som väl visste hvem han var och med hvem han hade att göra.
— Jag trodde — började ryttmästaren häftigt — att en kejsarens officer, som nyss räddat ert hus från plundring, ej behöft vänta en kvart timme utanför eder stängda port.
— Jag beklagar — svarade juden höfligt med en fin spets i orden — att min port i dag behöft ett så stadigt lås. Mitt folk torde ha misstagit sig om tiden, sedan det i två timmar väntat ers välborenhets ankomst. Är det något hvarmed jag kan vara till tjenst?
— Det är helgdag; jag förmodar, att ni ihågkommer mina fattige knektar, som för er välfärd gjort sig mycket besvär.
— Edra knektar? Alldeles riktigt. Jag hoppas, att de straffat våldsverkarne och återställt mina trosförvanters plundrade egendom. Vi skola föranstalta en insamling för desse tappre knektar. Jag skall bidraga med min skärf, fastän jag, som ni ser, ej haft något att frukta för mitt hus.
Ryttmästaren var icke van att göra omständigheter med en jude. Han förklarade utan omsvep, att han fordrade tusen gyllen.
— Hvad? Icke mer? genmälde gamle Ruben. Öfverste Di Caretto är ers välborenhets chef? Ja, jag vet, och ers välborenhet har att fordra sex månaders innestående sold? Vill ers välborenhet vänta på solden i sex månader till, eller vill ers välborenhet utbekomma sin fordran kontant i morgon?
Straubinger visste rätt väl, att chefens punktlighet berodde af krigskassan och krigskassan af förgyllda Ruben. Efter något besinnande förklarade han, betydligt spakare, att han föredrog solden i morgon. Han hoppades likväl, att knektarne finge något för sitt besvär.
— Riktigt! De äro hundrafemtio. Hade ers välborenhet besvärat dem hit vid plundringens början, skulle de billigt gjort skäl för en gyllen per man, summa etthundrafemtio. Olyckligtvis ha de kommit två timmar för sent. Jag afdrager en gyllen för hvar minut, summa etthundratjugu. Återstå trettio, som jag härmed har äran ställa till ers välborenhets disposition.
Ryttmästaren von Straubinger strök penningarna med en grimas i sin ficka, hvarifrån de sannolikt snart skulle trilla ut tillbaka hvart som helst, men icke till knektarne.