— Vänta, gamle gnidare — tänkte den besvikne soldnären vid sig själf, när han gick — detta skall du betala mig med ränta vid nästa plundring i Judengasse!
Ruben Zevi tillkallade sin brorson Joas, hvilken med sin familj bebodde nedra våningen af huset, och gaf order om skyndsam undsättning åt de olycklige flyktingar, hvilka dels sökt en fristad här, dels förskrämda gömde sig i sina sköflade boningar. Det var icke första gången förgyllda Ruben varit för sina förföljda trosförvanter en Jehovas utskickade. Om de kristne ansågo honom för en svamp, hvilken omättligt insög hvarje guldkorn han öfverkom, ansågo honom judarne som en profet, hvilken lät manna regna för dem i den torra öknen. Bland dem fanns icke en nödställd, en lidande, en husvill, frysande, hungrande eller i lifvets vedermödor bruten usling, som ej hade gamle Ruben Zevi att tacka för tröst eller välgärningar. Bland de rike judarne, hans konkurrenter på marknaden, åtnjöt denne kloke, alltid rådige, alltid klarsynte gubbe ett högt anseende som sitt folks patriark, men de fattige nästan afgudade honom och ville gifva sitt lif för honom.
Judeborgens öfra våning var strängt afspärrad till ägarens disposition, förutom ett större rum, som, med sitt förhänge, sitt altare och Gamla testamentets heliga skrifter på grundspråket, var upplåtet till synagoga. Utom några dyrbart utsirade, väl tillästa skåp vittnade nästan intet i denna tarfliga våning om en rik mans bostad. Den enkla sängen med dess hårda tagelmadrass var af oliveträd från det heliga landet, och ofvanför sågs porträttet af en ung flicka, nästan ett barn, måladt af van Dyck. De blixtrande mörka ögonen tycktes genomskåda betraktaren; den fint formade munnen, med ett oskyldigt, lyckligt leende öfver de halföppnade läpparna, tycktes säga till honom: Är lifvet ej skönt! Är Gud ej god! Är icke allt, allt solsken, vår och tjusande hopp!
Här var bostaden för en änkling, som mist sina barn. Ensam var han icke, han hade en broder i Smyrna, men hade tagit till sig en annan broders fattige, snedvuxne son Joas, en man om fyrtio år, nästan en krympling, bosatt i nedra våningen med hustru och sex barn. Joas var förste kontoristen, begåfvad med ett slugt hufvud och samlande hand, hvarför han ansågs och ansåg sig själf som den blifvande arftagaren af omätliga rikedomar. Men de sista åren hade slagit en knut på denna gyllene tråd. Joas’ äldsta dotter Rachel, nu fjorton år, hade så eröfrat sin gamle grandonkels hjärta, att han ej kunde vara henne förutan och låtit åt henne inreda ett litet praktfullt rum i närheten af hans eget. Här slösade han med fulla händer, den annars så sparsamme och tarflige millionären. Här var golfvet inlagdt med mosaik och väggarna behängda med rika flandriska väfnader. Hvarje möbel var ett konstverk, hvarje liten prydnad en dyrbarhet. De vänner till unga Rachel, som någon gång tillätos besöka hennes rum och sågo juvelringarna blänka på hennes fingrar, hviskade till hvarandra: hon blir arftagerskan!
När Ruben Zevi på aftonen af de kristnes påskdag återvände till sina rum, trött af sina plundrade trosförvanters klagan, inkallade han Rachel. Hon hade lärt det heliga språket, hebreiskan; hon uppläste hvarje afton ett stycke af Mose, profeterne eller psalmerna, hvilka annars lästes endast i synagogan, sedan rabbinernes Talmud nästan utträngt bibelordet. Läsningen afslutades med böner på tyska språket.
Ruben Zevis blickar hvilade på detta barn, som han älskade, riktades stundom mot porträttet ofvanför bädden och återvände ånyo till den läsande flickan. Denna jämförelse anslog och rörde honom. Däri låg den fördolda källan till hans kärlek för barnet Rachel, som hade ett släkttycke med bilden på väggen.
När hon slutat, sade den gamle till henne:
— Vet du hvem hon var, som nu är i Guds paradis?
— Ja, svarade flickan, det är Ruth.
— Vet du också hvad hon var för mig, gamle man, som nu endast har dig att älska i världen? Vet du, att hon var mina ögons ljus och mitt hjärtas tröst, alltsedan jag miste hennes mor i Spanien och hennes bror blef dödad af de kristne i Gent? Du är ett välskapadt barn, Rachel. Huru skulle du annars likna henne, och huru skulle du annars bära ditt namn utan blygsel? Men Ruth var det skönaste och fullkomligaste verk som utgått af Skaparens hand, alltsedan han gjorde vår moder Eva af Adams refben. Ruth var mer än våra fäders Ruth; hon var den, om hvilken det sjunges i Höga visan: Jag är en blomma från Saron, en lilja från dalarna. Vintern är förliden, och blomstren uppgå af marken ... Förstår du det, barn?