När Rachel teg, fortfor han:
— Blomstren uppgå af marken och hafva sin tid och vissna. Men ve den människas fot, som förtrampar Guds skönaste verk! Herre, huru länge fördöljer du ditt ansikte för den rättfärdiges klagan? Du har sänkt mig i den djupaste graf, i de mörka rum i hafvens afgrunder. Jag var mätt af lidande, mina ögons källor förtorkades af elände, alla dina böljor hafva gått öfver mig. Du har tagit från mig dem min själ älskat; mina förtrogna äro ensamheten, mörkret och döden. Men till dig ropar jag dagligen: tig icke stilla, min Gud, när de orättfärdige förgöra ditt folk! Hvarje afton komma de tillbaka, tjutande efter rof. Gör med dem, såsom du gjorde med Midjan, med Sisera, med Oreb, Zeeb och alla deras furstar! Gör dem såsom en stofthvirfvel, gör dem såsom ett strå för vinden! Såsom elden förbränner en skog och lågan afsveder de höga berg, så förfölj; dem, Herre, med din storm, förskräck dem med ditt starka väder, fyll deras ansikten med vanära, utrota dem, och fräls ditt folk ur dess fienders hand!
Det nyss så rörande uttrycket af kärlek och sorg i Ruben Zevis drag hade vid dessa ord efterträdts af ett strängt, hårdt, oblidkeligt uttryck af hat. Med oförrätterna mot hans folk förenade sig minnet af egna lidanden. Han var den mest barmhärtige, mest välgörande och människoälskande man gentemot alla olyckliga af hans eget förföljda folk, men sina och dess fiender kunde denne fromme jude icke förlåta. Han hade bland Davids psalmer, som han citerat, glömt den sextiosjunde: att din salighet må blifva känd bland alla hedningar och alla folk tacka dig!
— Men — tillade han eftersinnande med Esaias ord — Statt upp, var ljus! ... Främmande skola uppbygga dina murar, deras konungar skola tjena dig. Dina förtryckares barn skola komma till dig och ödmjukt buga; alla som hånat dig skola nedfalla för dina fötter. I stället för att du varit öfvergifven och hatad och besökt af ingen, skall du försättas i evig höghet. Du skall dia hedningarnes mjölk ... Jag vill låta guld komma i stället för koppar och silfver för järn och järn för sten ...
Hvilka glänsande ljusblixtar ur seklernas natt — årtusendens tröstlösa elände, suckar och vanmakt förbytta i segerjubel! Ruben Zevis mörka anlete ljusnade. Hans blodigt förföljda, förtrampade, öfver alla jordens länder förskingrade folk skulle dock engång beherska världen! Är icke detta folk världens förstfödda adel? Hvar finnes en stamtafla, sådan som dess? Är det ej konungasöner och konungadöttrar, sålda till trälar? Och de skulle förneka sin förstfödslorätt? De skulle sucka i evig träldom?
Den troende israeliten uppreste sig och utsträckte sin arm mot fönstret, likasom ville han tala till världen därute. I den segervisshet han delade med hela sitt folk blandade sig bankirens uppfattning af sin mission bland förtryckarne.
— Ja — sade han med ett triumferande smålöje — förstån I det, I därborta, att profetiorna med hvarje dag nalkas närmare sin uppfyllelse? Redan dia vi eder mjölk, och sekel efter sekel skola vi utdricka den, intill dess att för eder återstår intet, men allt för oss. Uppenbart slån I oss, men i hemlighet bugen I redan för oss. I, som i dag förakten oss, trampen oss, plundren oss, veten I icke, att i morgon skola vi vara edra herrar? Hvad I röfven af oss i dag, det rinner i morgon tillbaka till oss, såsom bergens floder rinna utföre till den förhärjade dalen. Yfvens ännu i edert öfvermod, tills eder tid och vår tid är kommen; se, han är när! Och då I icke mera egen edra boningars tomt, edra åkrars jord, edra barns lindor, yxan i eder hand eller pennan på edert bord — när allt detta är vårt, förpantadt åt oss, och I köpen af oss på skuld eder usla graf för att där gömma eder fattigdom och eder blygsel — då är vår tid kommen och profetian fullbordad. Som rådjur hafven I jagat oss kring världen och sönderslitit oss utan förbarmande; välan, sliten nu sönder hvarandra i krig och tvedräkt! Det är för oss I striden. Jag är en fredens man, vapen har jag aldrig burit, men jag prisar kriget, som utarmar eder, därför att I ej kunnen draga ett svärd utan att slipa det med vårt guld, därför att hvarje rustad krigare bär vårt märke och därför att hvarje fältslag, hvem där än segrar, är en seger för oss!
Han hade glömt flickan, barnet, den enda som, skrämd och förvånad, hört hans hotande ord. Sådan hade Rachel ännu icke sett sin grandonkel. Han tycktes henne växa till en Jehu, en Josua; hon förstod honom endast till hälften, men hon ihågkom dagens uppträden och anade, att det var hennes förtryckta folk som talade med profetens stämma till Gog och Magog.
Ruben Zevis spanska judeblod kunde svalla öfver, men hans praktiska förstånd förde honom snart till besinning. Han vände sig åter till flickan; hans röst återtog en kärleksfull faders mildhet.
— Glöm det där! sade han. Vid dina år har man rätt att tro på lifvet. Hon på taflan var engång vårens glada fjäril, utan fruktan och utan sorg. Jag vill, att du skall vara som hon, Rachel, så länge du kan. Gå till hvila, mitt barn! Dröm om rosorna, som nu börja knoppas! Önskar du något, lilla toka, så dröm, att du får det! En ny ridhäst? Eller en tam antilop? Är du icke en trollpacka, du, som får allt hvad du vill?