— Paraplymakare du! — Och den gamle mätte honom med en föraktlig blick. — Du har köpt krigsbyte af svarte Kunz.
Svarte Kunz var en af dessa krigets roflystna gamar, som slå ned på valplatserna för att plundra de döde och nedsticka de sårade. Han underlät icke att efter ett lönande byte offra ett vaxljus åt jägarnes patron, Sankt Hubert, men sina affärer uppgjorde denne fromme helgontillbedjare helst med judarne.
Ruben Zevi kastade en likgiltig blick på rofvet och upptäckte ett föremål, som ådrog sig hans uppmärksamhet. Det var en fint arbetad hårnål af silfver i form af en lilja. Han tog nålen, granskade den och fann ett märke på liljans blad.
— Ja, sade han eftersinnande — det är den ena. Hvar har Kunz funnit nålen?
Joas visste det icke.
— Kalla hit honom i afton efter mörkningen! En likröfvare får ej ingå genom min port vid dagsljus. Joas, nästa gång du drifver handel med sådant folk och sådana varor, snör då din ränsel och vandra åter den väg, från hvilken jag upptagit dig! Nålen behåller jag, han har förr varit min.
Brefposten i Tyskland var denna tid långsam, osäker och ofta tvärt afbruten. Alla viktigare affärer uppgjordes genom ombud eller kurirer. Ruben Zevi mottog dagligen sådana. Några fingo besked i kontoret; andra, som medförde hemliga uppdrag, mottogos af penningfursten i enrum. En efter annan anmäldes och fick företräde i ett litet skåplikt rum innanför den större kontorslokalen.
I dag anmäldes en skäggig protestantisk senator från staden Augsburg. Ärendet gällde ett lån, som staden upptagit år 1631 mot pant af sina tullar och som nu var förfallet. Augsburg hade sedan denna tid intagits af svenskarne och brandskattats af de kejserlige; staden kunde icke betala och fick med nöd anstånd mot tjugu procent i ränta.
Därefter inträdde en kanik från Trier. Domkapitlet låg i fejd med sin furstbiskop och behöfde ett förskott. Visserligen hade Ruben för samma ändamål lämnat förskott äfven åt den furstlige biskopen, men desse prelater voro penningstarke, de hade sin rika inkomst af pilgrimerne, som vallfärdade dit att tillbedja Tysklands heligaste relik, frälsarens osömmade lifrock.
Den näste var en kurir från agenten i Madrid, som underrättade, att han blifvit häktad af inkvisitionen, lagd på sträckbänken och tvungen att köpa sig fri för en betydlig penningsumma. Svaret blef, att han skulle gifva sig tålamod tills nästa silfverflotta ankom från Peru: principalen hade utväg att hålla honom och sig skadeslösa.