Nästa sändebud var från konung Kristian IV i Danmark. Han behöfde penningar att utrusta sin flotta och fick dem mot pant af tullen i Sundet och tjugufem procent.
Konung Carl I i England skickade en hemlig agent med förskrifning på skeppsumgälderna mot ett lån af 100,000 pund sterling och tjugu procent. Agenten affärdades med det snäfva besked, att konungen skulle först betala sina förfallna räntor på förra lånet; parlamentet hade förklarat skeppsumgälderna olagliga; på dem kunde hans majestät icke vänta något nytt lån ens till femtio procent. Ville agenten erbjuda ostindiska kompaniets borgen, skulle han få huru mycket som helst.
Judarne i Smyrna klagade öfver intrång af sina trosförvanter i Aleppo och anhöllo, att Ruben Zevi ville undandraga dessa sin kredit. Bankiren svarade, att judarne i Aleppo erbjödo god säkerhet; han kunde ingenting göra. Smyrna vore rikt nog att själf underhålla konkurrensen. Han hade gifvit enahanda svar åt judarne i Alexandria, i Kapstaden och i Lima.
Sultanen Ibrahim i Konstantinopel skickade en jude med ny anhållan om lån. Han behöfde tre månaders sold för janitscharerne, som hotade afsätta honom, likasom de tillsatt honom. Ruben Zevi gjorde sig noga underrättad om ställningen, fann Ibrahim sitta lös på tronen, men gaf ett förskott mot fyrtio procent för att betrygga föregående lån.
Den siste anmälde för i dag var en af Ruben Zevis egne agenter i Frankrike, där han understödde det missnöjda partiet mot kardinal Richelieu. Agenten medförde dåliga underrättelser. Det gick illa för hertigen af Orléans; kardinalen var mäktigare än någonsin. Ruben Zevi hade förspillt en million på en misslyckad politisk intrig.
— Tålamod, sade han, kardinalen lefver icke i evighet. — Och kardinalen dog året därpå.
Mottagningen var afslutad klockan elfva, och bankiren gaf order i kontoret om afgående expeditioner, när en kejserlig adjutant inträdde och öfverbragte en kallelse till Ruben Zevi att infinna sig klockan fyra eftermiddagen hos öfverhofmarskalken grefve Trauttmannsdorff. Kontorspersonalen betraktade hvarandra med frågande blickar. Skulle deras principal ställas till ansvar för den ur luften gripna historien om påskalammet?
Ruben Zevi svarade:
— Framför min underdåniga hälsning till hans herrlighet hofmarskalken, att jag skall infinna mig på utsatt tid.
På slaget fyra lät han anmäla sig i öfverhofmarskalkens palats. Han fördes genom rader af undrande kammartjenare och hofmän till grefvens kabinett. Aldrig förr hade en sådan gunst beviljats en jude. Hofmännen hviskade till hvarandra, att denna ära torde kosta en Mose lärjunge vackra penningar.