I kabinettet befann sig kejsar Ferdinand III:s gunstling och främste statsman, grefve Trauttmannsdorff, en lång, groflemmad herre med ett utseende som skulle varit afskräckande, om det ej mildrats af en klok, välvillig blick, hvilken ingaf förtroende. Bakom honom satt geheimesekreteraren von Miltitz och i ett hörn af rummet en i kappa insvept obekant man. Juden förblef under samtalet stående och inbjöds ej heller, oaktadt sin ålder, att taga plats.
Grefven började med ett beklagande af gårdagens våldsamheter, hvarom han för sent blifvit underrättad, och erbjöd sig att bemedla en rättvis undersökning af klagomålen mot judarne. Därefter begynte han tala om det beklagansvärda kriget, om kejsarens uppriktiga önskan att sluta fred på antagliga villkor och grefvens egna förhoppningar att freden vore snart förestående, endast man lyckades krossa den redan tillbakakastade svenska makten med ett afgörande slag. Utsikterna vore nu de bästa, men skattkammarens behof af penningar stort för ögonblicket. Han kunde erbjuda de bästa säkerheter, om Ruben Zevi — och här nedlät han sig till ett förbindligt småleende — ville med sin kända kredit och sitt stora anseende på penningmarknaden bemedla ett statslån på fyrtio millioner gyllen, hvaraf hälften skulle inom Maj månad inflyta kontant och resten i mindre poster om fyra millioner i månaden intill slutet af Oktober.
Ruben Zevi afhörde stillatigande detta förslag och tillät sig därpå en ödmjuk fråga om säkerheterna.
Grefven uppräknade kejsaredömets omätliga hjälpkällor, utom subsidier från Spanien och Neapel, samt erbjöd en pantförskrifning af riksdomänerna och Donautullarna. Sannolikt kände Ruben Zevi dessa tillgångar bättre än grefven själf och visste, att största delen redan var pantförskrifven öfver sitt värde. Han förklarade i samma ödmjuka ton, att han ingalunda betviflade grefvens försäkran, men att han icke kunde disponera en så betydlig kredit i nuvarande osäkra tider. Ville hans nåd förnya säkerheten för några föregående små förskott till krigskassan och riksskattkammaren samt ställa personlig borgen af några namngifna, högtstående personer, hvaribland kurfurstarne af Bajern, Mainz, Trier och Köln, skulle Ruben göra hvad han förmådde för att sammanbringa ett belopp af tjugu millioner mot löpande ränta af femton procent.
Vid dessa ord uppreste sig mannen i kappan häftigt och utropade:
— Hvad? Personlig borgen? Och femton procent? Detta är oförskämdt!
Bankiren bugade sig djupt. Han hade genast anat under kappans inkognito en hög person, som införts genom en löntrappa, emedan han icke velat blifva bemärkt. Alla mynt buro denne mans bild, och Ruben Zevi hade känt kejsar Ferdinand III redan som konung af Ungern. Denne monark var af medellängd och hade i ungdomen varit sjuklig, hvarom hans gulbleka hy ännu vid trettiotre år bar vittne. Han bar långt svart hår, benadt åt höger, långa uppåtvikna mustascher och pipskägg. Öfver de stora, glanslösa bruna ögonen hvälfde sig ett par starkt markerade ögonbryn snedt uppåt; en kejserlig örnnäsa förliktes icke rätt väl med ett par tjocka läppar och en uttryckslös haka. Dräkten var en ovanligt stor spetskrage, vida ärmar och benkläder samt en åtsittande broderad lifrock af svart sammet, öfver hvilken, vid högtidligare tillfällen än detta, hängde på bröstet Gyllene skinnets orden. Gestalten, likasom förståndsgåfvorna, voro en kejsares, hvilken rätteligen varit född till en liten markgrefve, ehuru hans äldre broders död och den mera energiske faderns inflytande banat honom en väg till det heliga romerska rikets gamla kejsaretron. Obetydlig i öfrigt, var likväl Ferdinand III känd för två lyckliga statsgrundsatser: han undandrog sig jesuiternes öfvermakt och uppträdde i skattkammarens ruinerade ställning som en sparsam rikshushållare. Det var sistnämnda egenskap som nu framkallade hans vrede öfver judens förslag.
Öfverhofmarskalken bugade med en bejakande, meningsfull nick och fortsatte underhandlingen.
— Låt oss förstå hvarandra, sade han. När jag sade fyrtio millioner, inser ni, att jag vet uppskatta eder stora kredit. För de första behofven komma vi tillrätta med tjugu millioner inom Augusti, fullhaltigt klingande mynt. Hans majestät kan ej nedlåta sig att begära personlig borgen af sina vasaller, men föreslå de säkerheter ni anser tillfredsställande!
— Ers herrlighet vet — återtog Ruben Zevi i sin lugna, ödmjuka ton — att krediten begär säkerhet för i dag och säkerhet för i morgon. Om jag uppmanar mina trosförvanter att sammanskjuta dessa betydliga summor, hvilka ej stå till mitt förfogande, skola de fråga: Hvar är vår säkerhet för i morgon? Vi plundrades i går, vi kunna plundras i morgon. Ers herrlighet, gif oss skydd under romerska rikets lag, under kejsarens rättvisa spira, och vi skola bevisa oss vara tacksamme undersåtar!