Grefve Trauttmannsdorff växlade en blick med mannen i kappan och läste där ordet: lofva! Så mycket hade Ferdinand III lärt af jesuiterne: åt kättare och otrogne lofvar man allt. En annan fråga blir hvad man håller.
— Jag är öfvertygad, att hans majestät af medfödd mildhet samtycker att låta nedlägga anklagelsen mot edra trosförvanter, lofvade hofmarskalken.
— Enligt romerska rikets lagar fordrar hvarje anklagelse bevis, fortfor juden oförskräckt, och detta åtal är obevisligt. Det som kan bevisas är, att mina trosförvanter lidit personligt öfvervåld och blifvit beröfvade sin egendom. Straffa våldsverkarne, återställ det röfvade godset, och vi skola göra allt hvad vi förmå för att tjena skattkammaren på antagliga villkor.
— Ni uppställer nya villkor! utbrast hofmarskalken, som såg vredens rodnad uppstiga på hans herskares gulbleka kinder.
— Ingenting annat än säkerheten för i morgon, svarade Ruben Zevi lika bestämdt och lika ödmjukt.
— Och om jag lofvar utverka hans majestäts och riksdagens samtycke att judarne ställas under skydd af ett nytt reglemente, som tryggar deras säkerhet?
— Förlåt, ers herrlighet, jag fördristar mig i djupaste underdånighet anhålla om en rikslag med kejsarens signet och underskrift samt straff och ersättning för gårdagens öfvervåld.
Mannen i kappan kunde icke längre styra sin vrede. Han reste sig åter och trädde hotande fram till den oförvägne, som vågade föreskrifva en kejsare lagar.
— Vet du hvem jag är? frågade han.
— För sexton år sedan hade jag, ringe tjenare, den nåden att förskjuta omkostnaderna för eders kejserliga majestäts val till konung af Ungern, och samma nåd vederfors mig för fem år sedan, när eders majestät, till alla trogna undersåtars fägnad, täcktes uppstiga på sina ärorika fäders tron.