— Så slug och ändock lurad! utbrast han med ett diplomatiskt löje. På dessa säkerheter får han icke femtio procent tillbaka. Men han har dikterat lag för en kejsare, och har han icke fått allt, har han likväl fått löften. Det är så detta folk tränger sig igenom. I dag ett steg tillbaka, i morgon två steg framåt. Hvad är kejsarens makt mot penningens? Denne bugande, alltid förtrampade, alltid ödmjuke, alltid förslagne mammonstjenare är för ögonblicket mäktigare än Ferdinand III och hans romerska rike.
Ruben Zevi sade vid sig själf, när han gick:
— Vore detta lån min enda affär, blefve jag ruinerad på panterna. Men detta lån är min pant för hundrade föregående. Det lönar sig att vara oumbärlig för makten. Jag och kejsaren behöfva hvarandra. Må han kalla oss råttor och skadedjur; vi dia hans rikes mjölk, intill dess att vår tid är kommen.
Klockan nio på aftonen infann sig i borgen en liten svartmuskig karl, som med sina ständigt rörliga armar och ben påminde om ett krypande skaldjur. Det var svarte Kunz.
— Hvar har du funnit denna nål? frågade honom Ruben Zevi, visande silfverliljan.
— Jag har hittat honom vid floden, svarade Kunz.
— Du ljuger, karl. Du har funnit honom på ett slagfält, där du funnit ditt öfriga byte.
— Möjligt. Jag minns ej så noga. Jag hittar så mycket.
— Vill du säga mig hela sanningen för dessa blanka tre gyllen, eller vill du hellre piskas ut af mina drängar?
— En fattig karl tycker mera om penningar än om stryk. Hvad skulle jag veta? Jag förtjenar mitt bröd hvar jag kan.