[24] Fara, fara! Innebrännas!
[25] Genast bort!
19. Igenkänd.
Blod af mitt blod och själ af min själ.
Ruben Zevi hade förlorat två tjenare och tre hästar, som aldrig återfunnos. Under hans nödtvungna hvila i Niirschan badades och uppkläddes den förvildade pojke, hvilken han hade att tacka för räddningen från en säker död. Den trasige uslingen förändrade skepnad och framträdde som en vacker, spenslig yngling om femton eller sexton år. Där låg allt ännu något trotsigt och vildt i hans bruna ögon; där var ett österländskt släkttycke i hans örnnäsa, svarta hår och smidiga hållning; där var något af Petrowitz i hans utmanande förakt för faran och lifvet; men där var äfven något, som oemotståndligt tillvann honom den gamle israelitens bevågenhet. Ruben Zevi frågade förgäfves sig själf hvarför han, hvars erfarenhet lärt honom misstro alla okände som bedragare eller fiender, alltifrån den farliga natten i fårstallet kände ett så ovant förtroende till denne unge röfvare — ty hvad kunde han annat vara? — som förrådt sina kamrater och desto förr kunde förråda hvilken annan som helst.
Gossen var frispråkig och öppen i allt som rörde Petrowitz’ band. Han beskref huru desse röfvare legat än vid den ena, än vid den andra landsvägen på lur för att uppfånga resande och afpressa dem penningar; huru de för sin roflystnad användt alla medel och därefter nedhuggit sina fångar eller störtat dem utför branterna; huru de plundrat byarna och nattetid öfverfallit de små städerna; huru de sig emellan slagits om rofvet, när anföraren ej var tillstädes, men i hans fruktade närvaro hycklat en blind lydnad för denne man, hvilken de hatade lika uppriktigt, som de fruktade honom. Deras spejare i Dobrschan hade rapporterat den rike judens afresa, och de hade upprifvit bron för att tvinga honom in bland bergen. Uttröttade efter det misslyckade försöket mot Tuschkan, hade de sparat detta säkra byte till midnatt, när de hoppades bättre öfvermanna den väl beväpnade eskorten genom att i alla fyra hörnen antända fårstallet. De hade samtalat därom vid lägerelden, där han, berättaren, låtsade sofva. Han afskydde dessa ogärningar, han hade länge varit betänkt på flykt och nu i nattens mörker utfört sin föresats ... Det var ingenting att tacka mig för — slöt han med sitt vilda röfvarelöje. — Hade hästarna varit tjudrade utanför stallet, skulle jag tagit en och ridit min väg. Men jag fick ej plats i en sadel utan att varsko eder om faran. Hvart skulle jag undkommit till fots? De hade spejare i hvar buske.
— Hade du goda dagar i bergen? frågade Ruben Zevi.
— Goda dagar? Jag har engång förr suttit fyra dagar i ett hundstall och ätit hundmat. Petrowitz hade stundom så mycket vin, att när de druckit, glömde de sticka tappen tillbaka i vinfatet. Svälta i dag, frossa i morgon. Icke slogo de mig; jag bar ju en dolk. Ena dagen sköto de efter mig, andra dagen fick jag ett guldmynt. Jag rensade musköterna och fodrade hästarna. Där skulle lefvats ett friskt lif i bergen, om där ej varit så eländiga bakhåll. Jag har sett blod förr, men jag tål inga tjufknep. De spelte med falska tärningar!
— Berätta mig huru du kom till Petrowitz’ band!
Gossen teg.