— Till Dobrschan? Vi komma alldeles icke till Dobrschan, vi komma till Niirschan, det är jämnare väg, och dess garnison kan blifva oss nyttig. Ännu hafva vi öfver en mil att rida.
— Den milen blir seg. Våra hästar tröttna.
— Den milen kunde kosta vår hals, genmälde gossen, om ej Petrowitz’ hästar vore lika trötta som våra. Han företog i går ett misslyckadt ströftåg mot Tuschkan.
Om en stund begynte den tidiga majmorgonen ljusna. De flyende hade ingen tid att se sig tillbaka, men de trodde sig höra trampet af hästhofvar, som kommo beständigt närmare.
Ruben Zevis häst segnade ned på hasorna. Den gamle mannen kunde af trötthet knappt hålla sig kvar i sadeln. Assar Kaba red den starkaste hästen, lyfte sin herre framför sig i sadeln och fortsatte ridten. Ständigt närmare kom Petrowitz och med honom undergången. Vid en krökning af vägen kunde de flyende räkna sina förföljare, knappt mer än tvåtusen alnar bakom. Det var en trupp beridne röfvare om vidpass fyrtio man, och de kommo från vindsidan. Man kunde tydligt höra hästarnas flåsande.
Bland de flyende hyste knappt någon mer ett hopp om räddning, när gossen, som fortfor att rida främst, pekade på ett föremål vid sidan om vägen framför dem och ropade:
— Se! Om två minuter skola vi vinna ett försprång!
Föremålet vid vägen befanns vara en af dessa groft uthuggna stenbilder af jungfru Maria med barnet, hvilka mångenstädes stå uppställda vid vägarna, särskildt vid korsvägar, dels som böneställen för de förbifarande, dels med sparbössor för välgörande ändamål. Om en stund sågos förföljarne göra halt, innan de uppnått mariebilden, och råka i tvist med hvarandra. Där blef en häftig ordväxling; röfvareskaran delade sig åt båda sidorna öfver de närmast liggande åkerfälten för att på detta sätt kringgå bilden. De mest förhärdade ville rida vägen fram, men flertalet kunde ej förmås att utan ett korstecken och ett ave rida förbi denna heliga plats. Slutligen valde alla en omväg.
Man hörde Petrowitz svärjande uppmana sitt uppstudsiga folk att skynda, ty på en höjd nära Niirschan visade sig fjärran en afdelning kejserligt kavalleri. Men åkermyllan, uppblött af regnet, klibbade vid hans trötta hästars hofvar och gaf, jämte omvägen, de flyende försprång. Ruben Zevi och hans än mera uttröttade följeslagare uppnådde i sista minuten foten af den höjd, på hvars topp kavalleripatrullen bevakade den kringliggande nejden. Petrowitz’ fruktade band såg med oförställdt raseri sitt säkra byte undkomma; gjorde trotsigt halt, liksom för att invänta ett anfall, och aflossade utmanande sina karbiner i luften. Detta förblef icke obemärkt. Förbittradt öfver en så stor fräckhet, gaf det kejserliga kavalleriet sina hästar sporrarna för att antaga utmaningen. Men Petrowitz fann icke för godt att denna gång våga en ojämn strid. Han drog sig, visande tänderna, stormodigt tillbaka till sina otillgängliga bergshålor. Emellertid lyckades denna hans förmätenhet, jämte försöket mot Tuschkan och otaliga andra, förgäfves öfverklagade våldsbragder, slutligen sätta lif i den slappa kejserliga styrelsen öfver Böhmen. Garnisonen i Pilsen, förstärkt med truppen i Niirschan, fick order att göra slut på plundrarnes olidliga ofog. Några veckor efter sin misslyckade jagt på den förgyllde juden blef Petrowitz omringad, utdrefs ur sina bergshålor och jagades som en varg från klyfta till klyfta. Priset på hans hufvud frestade en af hans eget folk, som sköt honom bakifrån, medan han tvättade sitt blodiga ansikte i en källa.