På detta sätt hade man hunnit nästan ut från bergstrakten, när plötsligt ett skott blixtrade fram ur en klyfta. Det upplyste för ett ögonblick den ödsliga vildmarken, slocknade hastigt, men efterföljdes af två eller tre andra. Bergens ekon återkastade ljuden, så att man tyckte sig höra en uthållande musköteld från alla sidor.
— Det är ingenting, sade gossen skrattande. De sikta illa i mörkret, och deras musköter klicka i regnet. De skjuta ej för att träffa, de skjuta signal.
Han hade rätt; ingen träffades. Men nu hade truppen kommit till småskogen och stötte vid hvarje steg mot snår eller trädstammar. Ryttarne måste sitta af och leda hästarna. Fången lämnades ensam i sadeln, hans ryttare ledde Ruben Zevis häst. De sjuttio åren protesterade mot en fotvandring under dessa omständigheter.
Vägvisaren lyckades finna en fotstig, på hvilken man slutligen uppnådde öppna fältet. Men småskogen hade medtagit en dyrbar tid. När man kunde urskilja en friare utsikt, höll vägvisaren stilla och uppmanade ryttarne att låta sina hästar dricka ur regngölarna. — De torde snart behöfva ungerska ben, anmärkte han. Ungerska hästar voro af alla de snabbaste.
Gossen hade afstigit och lyssnat åt det håll, hvarifrån vinden blåste. Därpå kastade han sig ned på en flat berghäll, lade örat mot hällen och lyssnade åter, utan att draga andan.
— Jag trodde det, sade han slutligen lifligt. De äro fyrtio eller femtio man till häst. De hafva tagit en omväg för att undvika småskogen. Vi hafva tio minuters försprång.
— Hvem har tagit en omväg?
— Petrowitz.
Det behöfdes ej mer. Detta enda ord bevingade flykten. Ruben Zevi med sin eskort jagade fram öfver det öppna fältet, öfver osådda åkrar, förvildade betesmarker, ruiner af byar och igenvuxna gångstigar. De passerade ett vadställe öfver floden Radbusa, nästan utan att veta det. Ve den ryttare, hvars häst snafvade i mörkret öfver en stubbe eller bröt sin fot mot en slipprig sten! Ingen hade tid att vänta eller att hjälpa. Två man blefvo efter. Regnet hade småningom upphört, och den mörka natthimmelen klarnade något, så att man stundom såg den gula randen af halfmånen glittra öfver bergen och kunde urskilja Böhmerwalds toppar.
— Hafva vi långt till Dobrschan? frågade under ridten Assar Kaba, som nu fattat ett obegränsadt förtroende till sin vägvisare.