— Gleich fort![25] Todtgebrannt werden!
Föga belåten med detta korta svar, lät Assar Kaba rikta två musköter mot fången och frågade hvem som utskickat honom.
Den trasige pojken skrattade föraktligt och svarade på samma böhmiskt tyska munart:
— Rid! Rid, om du vill hafva mer än en half timme att lefva! Petrowitz väntar på sömnen och midnatten.
Bland alla Böhmens vid denna tid ryktbare röfvarechefer var Petrowitz den slugaste, blodtörstigaste och mest fruktade. Man höll ett kort krigsråd. Pojken kunde vara en förrädare, en lockfågel, utsänd till att locka ett rof i bakhåll. Det syntes säkrare att tillbringa natten under gevär i stallet, som dock erbjöd något skydd, än att våga sig ut på okända vägar i mörkret.
Under denna rådplägning återvände de fyra först utsände spejarne. De hade smugit sig in i hålvägen och på afstånd upptäckt en lägereld bakom bergväggen. Man hade att befara angreppet af en öfverlägsen styrka, och spejarne tillrådde ett skyndsamt återtåg samma väg som man kommit.
Rådet antogs. Hästarnas hofvar omlindades med halm för att icke förråda de flyende. Men i detta mörker, på denna oländiga väg och utan vägvisare!
Fången sade:
— Jag känner vägen. Binden mig framför den främste ryttaren, men lämnen mig tygeln och händerna fria! Skjuten ned mig, om jag förråder eder!
Det fanns intet annat val. Innan kort var den lilla truppen, så tyst som möjligt, åter på väg i mörka natten. Regnet, som smattrade mot berghällarna, bidrog att förtaga ljudet af hästarnas varsamma steg mellan stenar och vindfällen.