Vägen var usel, resan fördröjdes öfver beräkning. I våra dagar löper en järnväg till Pilsen ungefär i samma riktning och öfvergår Radbusa en svensk mil nordost om Dobrschan. Öfvergångsstället var år 1642 närmare fästningen, hvarför solen redan stod lågt i väster, när de resande hunno till denna punkt. Där befanns bron upprifven, troligen för krigsändamål, och då vårfloden ännu var strid, syntes ingen möjlighet att komma öfver, helst människoboningar och vägvisare ej stodo att upptäcka i den förhärjade nejden.
Karavanen höll stilla. Himlen mulnade, om en timme skulle mörkret inbryta, och här kunde man icke tillbringa natten. Man beslöt bana sig väg genom småskogen på samma sida om floden, i hopp att finna ett färjställe, ett vad eller något tak öfver hufvudet för det hotande ovädret.
Skogen blef tätare, nejden oländigare. Man kom till en hålväg, ett bergspass, utför hvars sidobrant floden, sammanpressad i en trång klyfta, skummade bort i okända djup. De resande vågade icke fortsätta längre och skattade sig lycklige att vid bergsluttningen upptäcka ett af dessa fårstall, i hvilka nejdens herdar brukat indrifva sina hjordar till nätterna, den tiden när där ännu funnos hjordar i Böhmen. Det var ett stort, täckt skjul, utan fönster, dörrar, eldstad och golf, med glesa väggar till halfva sin höjd, men så rymligt, att karavanen godt fick rum med hästar och tross. Vakter utställdes, såsom i fält; hästarna förblefvo sadlade. Eld upptändes, aftonmåltiden framtogs ur medförda förråd, sofställen tillreddes af löf och riskvistar.
Aftonbönen fick icke försummas; de voro ju alle rättrogne israeliter. Assar Kaba, Ruben Zevis stallmästare och anföraren för hans lifvakt, en ståtlig, kraftfull spansk jude om föga mer än trettio år, läste bönen och därefter ett kapitel ur första Mose bok, tjuguåttonde kapitlet:
»Jakob drog ut från Beer-Seba och for till Haran. Och han påträffade ett ställe, där han dröjde öfver natten, ty solen hade gått ned. Och han tog en af stenarna på det stället och lade den till hufvudgärd åt sig och lade sig på det stället att sofva. Och han drömde, och si, en stege stod på marken, och dess spets räckte upp till himmelen, och si, Guds änglar stego därpå upp och ned. Och si, Herren stod öfverst därpå och sade: Jag är Herren, Abrahams, din faders, och Isaks Gud. Den jord, hvarpå du ligger, skall jag gifva åt dig och din säd ... Och si, jag är med dig och skall bevara dig hvar du går.»
Det var nu fullständigt mörkt; regnet begynte falla i stora droppar. En del af karavanen hade inslumrat, när utanför stallet hördes knäppningen af en musköthane, som icke gaf eld, troligen emedan fängkrutet blifvit vått. Strax därpå rapporterade en af vaktposterna, att en skugga smugit sig tätt förbi honom och försvunnit i mörkret.
Fyra män utsändes att rekognoscera. De hade ännu icke återvändt, när i det öppna rummet ofvanför den halfva väggen visade sig konturerna af ett hufvud och en dämpad röst sade:
— Gefahr! Gefahr! Todtgebrannt werden![24]
Nu väcktes alla de sofvande, två man utsändes och återvände om några minuter med en halfvuxen pojke, så trasig, så smutsig och af ett så afskräckande vildt utseende, att någre af de uppskrämde israeliterne gjorde korstecknet, såsom de sett katolikerne göra, ty mot gastar och onda andar ansågs ingenting annat hjälpa.
Fången hade låtit taga sig utan försök att fly. Han förhördes och svarade med samma dämpade röst, såsom hade han fruktat lyssnare: