Ruben Zevi afbröt denna berättelse tvärt med några svenska ord, dem han för längesedan lärt af krigsfångar i Polen.
— Huru gammal är du?
Gossen såg förvirrad på honom och svarade stammande:
— Aus Schweden.
— Ut med eder! skrek juden förbittrad, och till ersättning för sina hundra gyllen blef svarte Kunz denna gång verkligen utpiskad med sin förmente svensk genom borgens port.
Emellertid hade förgyllda Ruben bekymmer och omak för den handpenning han lofvat kejsaren till det rikslofliga ändamålet att slå svenskarne. Trosförvanternes kassor voro rika på skuldförbindelser, men toma på klingande mynt. Själfve de mosaiske holländske bankirerne, som åtnjöto den afundsvärda förmånen att stå under borgerlig lag, hade tömt sina penningskrin för kriget mot Spanien, med dess för dem så vådliga inkvisition. Judiska penningar voro med i alla krig och i alla länder. Den ena millionen drog i fält mot den andra, den ena skuldsedeln ref sönder den andra. Samme långifvare kunde väpna två fientliga härar till strid. Blef den ene låntagaren insolvent, fick den andre betala för båda. Segrarens byte flöt dock alltid i omärkliga rännilar tillbaka till långifvaren. Jämförd med våra dagars bankirrörelse, var affären på sextonhundratalet sådan, att statslånen, under penningens högre värde, ännu icke gällde milliarder, högst femtio eller hundra millioner, och vidare bedrefs spelet mycket tystare. Det fanns mäklare, kontor och agenter, det fanns hypotek och pantförskrifningar, till och med börsbyggnader i de stora städerna, men där funnos inga noterade eller telegraferade kurser, inga tidningar, inga hastigt vunna rikedomar i dag med ruiner i morgon, ingen hetsjagt i papper som stiga och falla. Mammon dyrkades nu som i alla tider, men utan offentliga öfverstepräster och altaren; den stora allmänheten lefde i en lycklig okunnighet om mäklarnes hemliga spel.
Ruben Zevi nödgades företaga många resor och befann sig våren 1642 på väg till Prag, då han råkade ut för ett äfventyr.
Det var en mödosam färd, denna korta resa till Prag. Landet var härjadt intill bara mullen, städer och byar nedbrända, åkerfälten förvildade, mångenstädes bevuxna med ungskog, befolkningen nästan utdöd af krig, flykt, hunger och pest. Det olyckliga landet var för ögonblicket befriadt från svenskarne, men kejsarens trupper, som inmarscherat i deras ställe, voro icke en hårsmån bättre, snarare grymmare. Invånarne vågade sig ej fram ur sina gömställen. Vågade någon visa sig, föll han i händerna på röfvarebanden, som utplundrade hvad där fanns öfrigt ända in under fästningarnas murar. Näst Italien fanns på denna tid intet land så illa beryktadt för sina röfvare, som de böhmiska bergen och skogarna. Desertörer från alla de krigshärar, som våldgästat landet, rotade sig tillsamman, drifne af hunger och roflystnad, till skaror af tjugu, femtio, stundom hundra man, och skydde inga våldsgärningar. De små städerna voro icke trygga för dem, än mindre byar och gårdar, där sådana undantagsvis funnos ännu. Invånarne bundos och tvungos genom all upptänklig tortyr att uppgifva de ställen, där de gömt sin egendom. Det var Tillys och Wallensteins, slutligen äfven Banérs soldater, som infört dessa sinnrika pinomedel. Några inhällde gödselvatten i de olyckliges mun; det var »den svenska drycken». Andra skrufvade flintorna från sina pistoler, inträngde offrets tumme i öppningen och skrufvade till. Andra strödde salt under uslingens sårade fotsulor, drogo ett tagelstrå genom hans tunga eller vredo kring hans panna ett snöre med många knutar. Fanns en bakugn, var denna ett brukbart redskap, ty dit instoppades offren, och en långsam eld uppgjordes framför ugnen för att genom röken och hettan tvinga de halfstekta offren till bekännelse. Historien — och särskildt trettioåra krigets historia — är rik på sådana uppenbarelser af den onde anden i människohamn, men djäfvulen lyder icke lagen om orsak och verkan: hans gärningar finnas, han själf säges ej finnas till.
Under sådana kända tidsförhållanden kunde ingen resa utan en stark eskort, och Ruben Zevi medförde tjugu välbeväpnade ryttare, alla hans eget folk och israeliter, ty på främmande legoknektar vågade ingen lita. Själf red han, med sina sjuttio år, en stark häst, i hvars sadelhölster voro instuckna två långa ryttarepistoler. Guld medförde han endast för resans behof.
Detta tilldrog sig i Maj 1642, något mer än ett år efter Neunburgs fall. Karavanen hade på morgonen lämnat den lilla staden Dobrschan i västra Böhmen, red långs den slingrande stranden af floden Radbusa och hoppades före aftonen uppnå fästningen Pilsen. Två ryttare redo förut som kunskapare, två andra bakom som arriergarde.