— De fingo mig af en bajersk nunna. Jag var sårad och sjuk. Hon hade hittat mig nästan död i en grushög.
— Hvar?
Gossen teg.
— Urban Niemand, du har räddat mitt lif; jag kan ju ej annat än vara din vän och önska din lycka. Hvar fann hon dig?
— I Neunburg.
Ruben Zevi såg en aning besannad och uppknäppte sin långa kaftan. Hans undertröja sammanhölls vid bröstet af nålen med silfverliljan, det enda smycke han bar, emedan det var honom kärt.
— Känner du denna nål?
Gossen rodnade upp till örsnibbarna.
— Det är min nål, sade han öfverraskad.
Ruben Zevi kysste honom på den rodnande pannan.