— Det är nog, att du burit denna nål, sade han med faderlig ömhet. — Jag hade en enda kär son och en enda kär dotter. Åt hvardera af dem lät jag Frankrikes berömdaste silfversmed förfärdiga en sådan nål, så konstrikt smidd, att ingen kunde göra den efter. Herren har tagit min son och min dotter ifrån mig. Med dem försvunno äfven de silfvernålar, hvaraf de skulle igenkänna hvarandras budbärare, om de någonsin råkade i nöd eller trångmål. Vill du nu säga mig hvarifrån du fått denna nål?
— Jag fick honom af grefvinnan Brahe på Lavila för att jag hittat hennes guldkedja. Nålen skulle vara ett märke, om jag behöfde hennes bistånd i nöden. Å ja! Det är så långt till Finland.
— Vet du af hvem grefvinnan fått nålen?
— Af herr Åke Tott.
— Tott? Åke Tott? Var det icke han, som brandskattade Hamburg? Har han röfvat sitt byte där eller i västra Tyskland, är detta min sons nål. Men han har äfven plundrat i Polen, i Liffland, i Ostpreussen; han kan ha funnit min dotters nål. Den ena eller den andra; hvilken ovisshet! Hvar är du född?
— I Finland.
— Du menar Liffland?
— Nej, Finland.
— Och dina föräldrar?
Gossens blick mörknade. Den stora, brännande frågan om skymf eller heder var åter där.