— Den gamle juden i Regensburg påstod, att jag liknade hans dotter. Han trodde mig vara hennes son.
— En gammal jude? Väl icke Ruben Zevi, som de kalla förgyllda Ruben?
— Så hette han.
Slange betraktade gossen vid en uppflammande låga i bivuaken.
— Likheter kunna bedraga, yttrade han i djupa tankar, värjande sig mot sina egna känslor. — Och likväl ... detta liknar icke en tillfällighet. Den person jag nämnde var Ruben Zevis dotter. Vet du alldeles ingenting om din far?
— Ingenting. Vet generalen något om min fader?
— Törhända. Var Ruben Zevis dotter din moder, så har jag sett henne sista natten i drömmen. Det betyder, att den kula, som är bestämd för mig, har funnit sin mynning och väntar i morgon sitt mål.
— Vet generalen min fars namn? återtog Urban Niemand, darrande af rörelse.
Det var åter densamma brännande frågan, som icke lämnat honom någon ro, så långt han mindes tillbaka.
— Det finns namn, som man önskar aldrig ha känt och, om man känt dem, aldrig vill uttala. Fråga mig icke! Hvartill behöfver en krigare andra namn, än sitt ryktes och sitt regementes? Skapa dig själf ett ärofullt namn, och var nöjd därmed! Din far var det höstmoln, som gick öfver Tyskland den tid du föddes. Tacka Gud, att det gått förbi, och bed, att det aldrig återvänder, ty det bär ofärd, hagel och vintersnö. Kalla svärdet din fader; begär ej en annan! Och din mor ... kalla henne den blidaste stjärna på aftonhimmelens hvalf! Jag var tjugu år och hon sexton, när jag såg henne sist, och jag ser henne ännu bortom så mycket blod och så många tårar, som sedan strömmat ... Hon var det skönaste och det renaste af Guds skapade verk, mycket för god för denna usla jord och dess oheliga lustar ...