— Nej, general. Den gamle juden var god mot mig, han gaf mig allt hvad jag önskade, utom friheten, och kallade mig sin son.
— Likväl rymde du?
— Köpmän! svarade ynglingen med en föraktlig axelryckning, som han lärt af herr Åke i tiden.
— Du tjenade mig lika oförskräckt som du tjenade Gordon. Du gick för andra gången till en nästan säker död, när du erbjöd dig att utspeja fienden i hans eget läger. Huru undgick du hans misstankar vid Lausigk och på marschen till Gaschwitz?
— Vi hade dagen förut tagit en liten böhmisk trumpetare. Jag tog hans dräkt, hans soldatbref, hans namn, kunde tala hans språk, blåsa hans trumpet och kände hans hembygd.
— Jag förstår. Men det var icke därom jag ville tala. Är du verkligen född i Finland?
— Så säga de.
— Och du kände aldrig dina föräldrar?
— Nej.
— Sällsamt! Du liknar någon, som jag i min ungdom såg i Marienburg och aldrig kan glömma. Det var en ung kvinna ... en judinna.