— Ditt namn? frågade fältmarskalken.
— Urban Niemand, korporal.
Torstenson log. I bredd med hans skäggige korporaler liknade denne pilt utan ett fjun på hakan en förklädd flicka.
Belägringen upphäfdes. Följande dag företog fältmarskalken en rekognoscering med kavalleriet. Dagen därpå, den 22 Oktober, när fienden ryckte närmare, marscherade hela svenska hären mot kvällen till Breitenfeld. Detta skedde med skenbar brådska, i låtsad oordning, så att fotfolket tycktes vid bryggan öfver Parthe tränga på artilleriet, och kavalleriet åter tycktes trampa ned fotfolket. Stenbock, hvilken på en omväg kring staden drog sig tillbaka till hufvudstyrkan, råkade i handgemäng med fiendens förtrupper och gaf, efter en kort strid, sina hästar sporrarna. Allt liknade hardt när en skyndsam flykt, och de kejserlige styrktes i denna förmodan, när de funno spadar och hackor kringkastade i approcherna, vapen och munderingspersedlar likasom i stor brådska kringströdda, till och med några förnaglade kanoner kvarlämnade i de svenska batterierna.
Denna oordnade flykt måste begagnas att i grund slå den retirerande svenska hären. Piccolomini ryckte efter och stod samma natt, äfven han, på den vida slätten vid Breitenfeld. Mörkret tillät ingen vidare marsch i en fiendes närhet. Man måste invänta följande morgon för att krossa den flyende fältherren, som troligen hindrades af sin hjälplösa gikt att här hålla stånd.
Medan den annars så sluge och försiktige Piccolomini invaggade sig i dessa segerdrömmar, intog svenska hären ännu samma kväll sina platser i god slagordning och tillbragte natten, fullt stridfärdig, dels vid bivuakeldarna, dels utan skydd på den af regnet uppblötta marken. Äfven eldarna voro med afsikt tända så oregelmässigt, att de ej kunde förråda härens uppställning, snarare läto förmoda en nödtvungen rast hvarhelst flyende truppafdelningar funnit det lägligast.
Öfverbefälhafvarne redo mönstrande förbi sina lägrade leder för att öfvertyga sig om att order blifvit noggrant utförda. Generalmajor Slange hade slutat sin mönstring och kastat sig ned vid en bivuak. Han var tankfull och nedstämd, något låg på hans hjärta. Eldskenet gaf hans uttrycksfulla blick en drömmande glans.
— Niemand — sade han till den bredvidstående ynglingen, hvilken afvaktade hans befallningar, likasom förut Gordons — sätt dig, jag har något att säga dig. Hvarifrån kom du till mig i Olmütz?
— Jag rymde från en jude i Regensburg.
— Såsom du rymde från Finland, från nunnorna, från komedianterne, från Petrowitz’ röfvare. Det där har du berättat mig. Du blef illa behandlad i Regensburg?