Vid utgåendet sade stallmästaren Lars Palikka till sin herre, riddaren:
— Såg eders nåd den döda?
— Nej, svarade herr Åke likgiltigt.
— Jag såg henne, och jag har engång sett henne lefvande i förnämligare skepnad, men jag kan icke minnas hvar.
— Du drack för mycket öl i går afton, Palikka.
— Tror icke, ers nåd.
När herrarne voro gångne, försporde tullnären Lydik Larsson i sin ordning en ansats af ädelmod.
— Höge herrar, sade han, tänka på det som närmast för ögonen är. Hvad skulle de bry sig om huru den döda kommer i jorden! Se här, godt folk, två daler till en kristlig begrafning. Människan må nu hafva varit tatterska, det angår mig icke, hon skall få kristlig begrafning.
Tullnärens trumfige, hittills stumme körsven Simon Berg uppfattade ett ord, som skulle få långt eko, och lät förnimma, att en tatterska borde begrafvas i hästhagen.
— Håll din trut! svarade husbonden. Hvad angår det oss, om hon varit svart eller rosenröd? Törhända har hon något hos sig, som kan vara af nytta för barnen?