Herrarne hade visat sig tålmodige. Anblicken af dessa vackra, späda barn, så skyddslöst utkastade i den oblida världen, hade ej lämnat världsmannens, ej ens krigarens hjärtan känslolösa. Aldrig hade herr Åke, ogift och barnlös som han då var, egnat den aflägsnaste tanke åt något så värdelöst som ungar i linda. Men hvarför skulle just hans hästar och ryttare, kanhända hans egen bruna klippare, beröfva dessa värnlösa deras enda stöd? Ja, hvem bad en landstrykerska springa i mörkret för hästfötterna? Men att det dock skulle vara just dessa barnens fattiga mor ...
Herr Åke lät förnimma något under mustascherna:
— Jag tager pojken till min och skall göra en bra soldat af honom. Sköt om honom, tills han får ben att klifva i sadeln, och skicka honom sedan till mig! Här har ni kostpenningar!
Med dessa ord tryckte han en smutsig läderpung med silfverdalrar i den förvånade Dordejs händer.
— Och jag — sade herr Jöns, som icke ville vara mindre frikostig — jag skall sörja för flickan. Tag detta förskott för första åren, och sedan, om jag lefver, skall jag se till hvad jag kan göra för henne.
Herr Jöns’ gåfva var ingen läderpung, det var en silkesbörs, som han lade i Dordejs hand.
»Om jag lefver!» ... Fredens man, som med ytterlig omsorg vårdade sin dyrbara hälsa, tänkte på vanskligheten af ett människolif, men krigaren, hvilken hvarje dag var beredd att bortkasta sitt som en trasa, han tänkte icke därpå. Kurck blef sextiotvå och Tott fyrtiotvå år gammal.
Mäster Sigfrid tackade å barnens vägnar med en djup vördnadsbetygelse.
— Gud löne de ädle herrar för deras barmhärtighet och gifve dem hugnad af dessa barnen! Jag skall, dem till erinran, anteckna de ädle herrars nådiga löften på dopattesten.
Resan skyndade på. Herrarne återvände till sina slädar utan ens den kopp kaffe, som i våra dagar det fattigaste torp skulle bjudit till undfägnad vid ett sådant tillfälle.