Dagen grydde, men stugan var ännu mörk, af det enkla skäl, att dess enda lilla fönsterruta befanns söndrig och tillstoppad med blår.
Dordej hade med nöd hunnit undanstöka det mesta af halmen och putsa sin lille Tommus sotiga näsa, när herrarne inträdde med ett par af sina tjenare, som mottogo deras kappor och handskar. Tullnären och mäster Sigfrid kunde nu vid skenet från spiseln närmare betrakta desse myndige män, hvilka på sin tid räknades bland landets ypperste, den ene i fred, den andre i krig.
Båda voro i sin kraftigaste ålder, herr Jöns Kurck trettiosex, herr Åke Tott endast tjuguåtta år gammal. Båda voro resklädde, hvarför man af tidehvarfvets bekanta gustavianska dräkt nu knappt urskilde mer än de korta kragstöflarna och den bredbrättade hatten. Men äfven i resdräkt skilde sig hofmannen märkbart från krigaren. Kurck var snarare kort än högvuxen, en herre med fina, intelligenta drag och så förnäm, att när han sedan som ståthållare uppvaktades i Åbo slott, kallades detta att »gå till hofvet». Hans långa hår var omsorgsfullt benadt; hans lifrock af sämsk sågs vintertid fodrad med hermeliner och sammanhölls med knäppen af guld; i hans bälte glänste en venetiansk dolk med en stor safir i knoppen af fästet. Tott var nästan ett hufvud högre, kraftigt byggd, med ovanligt långa armar och ben, så enkom skapad för hästryggen, att han stående uppbar illa sin längd och syntes sjunka ihop. Han bar för tillfället kortklippt hår, som var bekvämare för en stålhufva, men finnes senare afbildad med en lång, brun, vårdslöst hängande lugg. På resor och i fält hade han lika litet vårdat sina långa mustascher och sitt raggiga pipskägg som sina fläckade stöflar och dito handskar. Den höga pannan och ansiktets regelbundna oval, hvilken hans moder ärft af sina vackra föräldrar, hade hos sonen antagit någonting kantigt bistert, som ökades af den smala hakan, de hopknipna läpparna, magerheten och vanan att göra grimaser i både skämt och vrede. Han var så litet kammarherre, hvilket en tid varit hans syssla, och så alltigenom en af desse barske finske ryttare, hvilka först konungen, sedan tyskarne kallade »hackapeliter», att själfva hans bredbenta gång förrådde mera bekantskap med sadeln än med hofvens gemak.
Herr Åke stöflade i sin otålighet in före ståthållaren, utan afseende på dennes högre rang, hvilken missaktning under andra förhållanden kunnat föranleda ett fredsbrott mellan två stormakter. Han sparkade undan Tommu, som trillat i vägen, och lät oförtydbart förstå, att han hade brådt; prästen kunde läsa sitt fadervår öfver bytingarna och därmed punctum.
— När den högvördige mäster Sigfrid visat oss den hedern att inbjuda oss, vilja vi höra formuläret till slut, i hopp att han har undseende med vår brådska, tillfogade ståthållaren höfligt.
— Förvisso, svarade mäster Sigfrid, hafva de ädle herrar icke visat oss nåden tillstädesvara för min ringa persons skull, utan af kristelig barmhärtighet för de elända på jorden. Intet vissnadt löf i en vinterdrifva är mera hjälplöst än dessa fattiga barn, hvilkas okända moder i går afton blef kullriden af ryttare på landsvägen och till följd däraf miste sitt lif, när hon gaf barnen deras.
— Hvad är detta för käringprat? snäste herr Åke med rynkade ögonbryn.
— De läppar som sagt det äro stumma för alltid, genmälde den gamle pastorn lugnt, men man visar dock aktning för en döendes ord. Behaga nu de ädle herrar närvara som vittnen, skall jag döpa barnen och vara så kort som min pligt tillåter. Det är tvillingar, en gosse och en flicka. Dordej, bär först fram gossen!
Mäster Sigfrid behöfde ingen handbok, han kände sin dopritual. Herrarne intogo sin plats bredvid torparefolket och tullnären. Barnen vattenöstes med få, men kraftiga ord.
— Jag döper dig, Ben-Oni, smärtans son, under bön till Gud, att din fader engång må kalla dig Ben-Jamin, lyckosonen. Jag döper dig, Hagar, ty du äst en främling på jorden. I Guds, i Fadrens, Sonens och den Helige Andes namn. Amen.