— Men hvarför blef jag ej väckt, medan det ännu var tid? frågade nu den gamle läkaren, upprörd öfver en sådan likgiltighet.
Tårarna begynte tillra på Dordejs kinder.
— Vördig mästaren förstår, att detta är kvinnfolks göra. Så fort gick det; jag måste ju taga vård om barnen, och när jag åter såg till henne, hade Gud fått sitt.
— Hvem var hon? Hvarifrån kom hon?
— Fråga den vind som blåser om natten på sveden, hvadan han kommer och hvart han går! Utsockne var hon, så mycket vet jag, och bröt på utrikes tungomål. Tiggare ha vi sett Gudi nog; nödigt går här en dag förbi utan en eller flera. Hon, stackare, var ej som de andra, utom att hon var eländigare än någon af dem. Hon klappade på vår dörr en stund förrän mästaren kom. Det var en rädd klappning; jag trodde det var ett barns. Så kom hon in som i drömmen, tog några stapplande steg på halmen och sjönk ned vid väfstolen. Icke åt hon, och icke var det vån om att fråga henne. Det enda jag förstod var att hon i mörkret blifvit kullriden af ryttare på landsvägen.
Tullnären Lydik Larsson, hvilken omsider vaknat, hörde de sista orden och anmärkte sömnigt, att detta var herr Åkes ryttare likt.
Torparen inträdde, stampande snön af sina tunga själskinnsstöflar. Som nästan alla vuxne män i Finland vid denna tid hade Thomas Kask tjenat i fält och därtill mist en arm under Evert Horns befäl emot moskoviten. Lyckligtvis var det den vänstra. Han kom med underrättelsen att herrarne i Nyby gård rustade sig till aftåg.
Rådplägning hölls, och mäster Sigfrid förklarade sig villig att döpa de nyfödda.
— Detta, menade han, är min kristliga pligt, men något kommer ock herrarne vid. De hafva vållat den fattiga moderns ofärd, och hvad de ej mer kunna återgälda åt henne, det skola de återgälda åt hennes barn. Jag går till Nyby att bjuda dem hit till faddrar.
Sagdt. Och upprörd af våldsbragden begaf sig den gamle genast på väg.