Mäster Sigfrid läste sin morgonbön, uppstod och betraktade barnen i korgen, såsom en gubbe vid gränsen af lifvet betraktar lifvets början. Det var ett par vackra, välbildade barn, men så eländigt små, att de nästan kunnat få plats i torparens träskor, som stodo vid sängkanten.
— Hvar har Dordej fått de rara gudsgåfvorna? frågade pastorn. Aldrig kunna de vara egna?
— Har inte råd, lydde svaret. Jag har två förut. Tommu är nu på tredje året och Sigfrida sju veckor. Hon har ju fått namn efter eder, mästare, och får dela sin mat med dessa uslingarna. Hvad skulle jag göra med flera, och därtill två på en gång?
— Är det tvillingar i korgen? Och huru har Dordej fått dem? Jag såg icke till dem i går.
— Ja, stackare hon där borta, hvad skulle hon hit att dö i den kalla vinternatten? Men det var Guds vägar, kan jag förstå, och så får jag väl taga vård om ungarna, till dess att någon förbarmar sig öfver dem. Vördig mästaren kom nu som efterskickad att kristna barnen.
— Hvad säger Dordej? Är deras mor död?
— Gud tröste, ja. Här ligger hon.
Och därvid pekade Dordej, lysande med blosset, på ett undanskymdt hörn bakom väfstolen. Mäster Sigfrid trädde närmare och såg vid eldskenet gestalten af en kvinna, utsträckt på halmen. Det var tiggerskan, som fått härberge i torpet.
Den gamle pastorn var en lika anlitad läkare som själaherde och spåman. Han fattade kvinnans hand, undersökte pulsarna, lyfte något litet de slutna ögonlocken och öfvertygade sig, att detta lif hade flytt från jordens elände för att icke mer vända dit tillbaka. Så tyst, så ensligt hade det flytt, att af sju som sofvo i stugan hade värdinnan ensam förnummit dess sista suck.
Det måste hafva skett för knappt en timme sedan, ty den döda var ännu varm.