— Hade det varit någon annan än ni, sade herr Åke, skulle han nu stå på hufvudet i snön för att lära sig skillnaden mellan bönder och kavaljerer.
— Och hade det varit någon annan än ni, svarade herr Jöns, skulle han i morgon fått lära sig i Åbo torn att hålla fred på landsvägen.
Herr Åke strök rimfrosten från sina morska mustascher, svor öfver mörkret och lät slutligen förstå, att trätan kunde förlikas vid ett godt bord på Gerknäs, dit man hade knappt mer än en mil och där hans stallmästare Lars Palikka kunde servera spanskt vin som preservativ mot vinterkylan.
Herr Jöns hade ock sina skäl att icke räkna så noga ett snedsprång af konungens gunstling och lät förstå, att det vore nu för sent på kvällen att resa till Gerknäs. Han hade beställt nattläger i Nyby gård ej långt härifrån, och om herr Åke ville hedra honom med sitt sällskap där öfver natten, kunde han försäkra, att hans hofmästare Antonius Pape skulle servera ett ungerskt vin, som ej gaf det spanska efter i värmande egenskaper.
Fred afslöts, och stryk var behållna gåfvor. Hästar och slädar vältrades till rätta med förenad armstyrka; på knuffar och skällsord var ingen brist. Flyktingarne återvände; hofmästaren Antonius Pape kröp skamflat ur tullnärens släde och fick befallning att tillreda ett gästabud efter tidens lägenhet. Snart befann sig det talrika sällskapet inlogeradt i Nyby gård, herrarne med sin adliga svit vid vinbägaren i stugan, ryttare och tjenare vid sina ölkrus i den rymliga, för tillfället eldade rian. Allt var på fältfot; fruar eller kvinnlig betjening sågos icke i karavanerna.
För tullnären och hans följeslagare återstod intet annat val än att söka sig nattkvarter i ett närbeläget torp, benämndt Kaskas. Äfven detta hade redan som nattgäst mottagit en kringvandrande tiggerska. Halmen på golfvet erbjöd åt alla ett gästfritt läger, medan enda sängen afstods åt den öfverallt kände och vördade pastorn från Ekenäs. Men icke ens trötthet och köld kunde för den gamle mästaren fördunkla hans kära stjärnor. Ännu länge satt han vid det fladdrande skenet af ett pärtbloss fördjupad i studium af den urblekta stjärnkarta, som han alltid bar hos sig och där han nu med ett cirkelmått utmärkte de planeters underbara lägen, hvilka han denna natt iakttagit på himmelen. I ljudet af de sofvandes andedräkt blandade sig ännu hans hviskande bön: Advigila, Domine! Och nederst vid kartans rand hade han, sig till minne, antecknat datum: Den 7-8 December 1626.
2. Nattens barn.
Så som du gått, hafva dina barn kommit.
Mäster Sigfrids hvila stördes af ett nytt pärtbloss, som upptändes i stugan. I hans drömmar förbytte sig detta till Jupiters glans, och han somnade åter vid den hänförande tanken på planeternas konung. När han vaknade före daggryningen, såg han till sin förvåning torparehustrun upptagen af vården om två nyfödda barn, hvilka hon badat, lindat och omsorgsfullt inbäddat i en gammal korg, uppfylld med ull.
Han betraktade henne en stund under tystnad. Den unga hustrun hade varit ett af hans skriftskolebarn och ett af de bästa. Hon kunde sin katekes som ingen annan, och vete himlen hvar hon lärt sig den då bland hennes gelikar så ytterst sällsynta konsten att skrifva. Hon stod så hurtig och rådig där i sin hemväfda grå tröja och sin randiga yllekjol; han såg henne, sedan hon skött om barnen, uppgöra eld i spiseln och ställa på elden en gryta med rofvor åt mannen, som redan var ute i skogen att köra hem ved.