— Hade jag Anders Hackspet här, skulle jag lära alla nattskojare mores, mumlade han åter, inom sig stolt att dock hafva uppsnappat ett ord latin mer än en rospiggs hund. — Vore icke herr Åke på Gerknäs i färd med polackarne, skulle jag hålla tio mot ett, att det är han och ingen annan som för ett sådant regemente på landsvägen. Den herrn ger icke väg, han, om det ock vore för kungens farmor.
Knappt var detta sagdt, innan en smärt ung man i galonerad hatt och pälsrock med bäfverskinnskrage kastade sig handlöst i tullnärens släde och sade:
— Kör, bonde, kör!
— Hut, karl! röt den manhaftige tullnären. Hvad är ni för en kruka, som tager till harpasset, när ni hellre skulle försvara er mot stigmän på landsvägen? Ären I icke tre mot en?
— Det är moskoviter, som anfalla oss, två eller trehundra man! jämrade flyktingen. Hans nåd ståthållaren är på resa till Åbo, och fienden har infallit i landet för att taga honom och allt hans följe till fånga.
— Moskoviter? Är han galen? Sedan nio år ha vi fred från den sidan, och komma de, så icke komma de västerifrån, det borde ett nöt begripa. Är det hans nåd ståthållaren, så akta er hals, karl, om ni förlöper tjensten. Jag känner herr Jöns; han är rik nog att kläda alla sina dagdrifvare i bäfverskinn, och i lärdom har han allenast en öfverman här i landet. Tag hatten af er, här sitter hans öfverman! Men herr Jöns har varit ryttmästare, karl! Han låter hänga en rymmare vid sin portstolpe, det är krigsmans sed ... Det blir tystare nu på vägen; må tro de förlikas i godo?
En oväntad stillhet hade inträdt i det nyss så skriande larmet. Orsaken var, att ryttarnes anförare plötsligt befunnit sig ansikte mot ansikte med en välkänd man och ståndsvederlike, hvilken det icke var rådligt att stöta för hufvudet — konungens troman, för detta ryttmästaren vid finska adelsfanan, nyligen utnämnde ståthållaren i Åbo, herr Jöns Knutsson Kurck.
— Är det ni, frände? utropade ryttarnes förman i en ton mellan vrede och öfverraskning. Han var en dotterson till kung Erik, det kostade honom möda att dämpa sitt heta Vasablod.
— Jag var säker därpå, att det ej kunde vara någon annan än Åke Tott, som på detta sätt öfverfaller fredlige resande, genmälde ståthållaren i samma retade ton.
Han misstog sig icke. Det var verkligen Gustaf II Adolfs berömda »snöplog», som här for fram mellan vinterdrifvorna. Hans härvaro förklarades däraf att han hemskickats från vinterkvarteren i Polen för att värfva till hären ett nytt kompani af sina berömde finske ryttare.