— Hol’ dich der Teufel! svarade karlen, ursinnigt svängande piskan, och var inom få ögonblick försvunnen med sina följeslagare.
— Hästtjufvar! mumlade tullnären förargad. Jag vill aldrig salta en strömming, om icke äppeltysken där hade något otaldt med krona och länsman.
Han skulle snart få bevittna ett tydligare bevis på vägarnas osäkerhet. Släden åkte nu från isen upp till en smal vinterväg, som snart mynnade ut i allmänna kustvägen genom Karis till Pojo och Ekenäs.
På denna senare, af drifvorna hopträngda väg hade uppstått ett väldigt tumult. Tolf ryttare, kommande från väster, hade mött ungefär dubbelt så många slädar, kommande i en rad från öster, och ingen ville gifva väg för den andra. Ett otåligt, barskt kommando förnams från ryttarnes led:
— Vräk de svinen i drifvan, och stjälp kull deras slädar!
I blinken red en af de främste ryttarne kull den främsta slädens hästar, och hans föredöme följdes snabbt af de öfrige.
En vild oreda uppstod. Slädarnas öfverraskade folk var tre gånger så manstarkt som ryttarne, men fann sig snart öfverändakastadt i snön, hästar, åkdon och människor öfver hvarandra. Skogen genljöd af rop och hotelser. Månen, som nyss uppstått och hängde silfverglänsande i granarnas toppar, kastade sitt ovissa sken öfver den hjälplösa villervallan.
De sista slädarna i raden hade emellertid fått rådrum att vändas tvärt öfver vägen och bilda en barrikad, som hindrade ryttarne att bryta igenom. Flyktingar, som sökte rädda sig ur tumultet, mötte tullnärens släde, hvilken nödtvungen höll stilla ett stycke bakom de stridande.
— Vänd om, Lydik, vänd om, det är röfvare, utropade den fredälskande mäster Sigfrid.
Tullnären, som rustade häst och karl åt kronan, kände sig mera manhaftig.