Den lärde mannen aktade icke nödigt att svara härpå. Han fortfor att oafvändt och med tänderna skallrande af köld betrakta stjärnhvalfvet, som i den torra, genomskinliga vinterluften tycktes gnistra och spraka. Utsikten öfver isfältet var så vidsträckt han kunde önska, men vägen gick i bukter och tvang honom att stundom vända sig för att behålla i sikte de konstellationer, som närmast ådragit sig hans spända uppmärksamhet. Slutligen bröt han tystnaden och utropade nästan med häpnad:
— Advigila, Domine, hac nocte nascentibus!
— Hvad är det ni säger? frågade Lydik Larsson nyfiket. Skam få mitt olärda tullförstånd; jag förstår ej mera latin än en rospiggs hund.
— Jag säger, svarade mäster Sigfrid: Herre, haf vakt om de barn, som födas i denna natten! De varda stora i gåfvor och skina som ljus, men råka i mycken frestelse och kunna slockna i mörker.
— Och det kan ni läsa i stjärnorna? frågade tullnären med oförställd undran.
— Människan spår och Gud rår. Här se vi endels såsom i ett mörkt tal, men när det kommer, som fullkomligt är, vänder det åter, som endels är. I samma stund en människa födes till denna världen, är hon världens ordning underlagd, och intet finnes så stort eller så litet, att det icke är i densamma infogadt. Hvad då världens ordning är i den samma stunden, det är den samma människans rot eller ingenium, som då födes. Men den roten växer olika under olika jordens väder, som styras af Herren, och så varda af enahanda rot olika träd, dock alle af samma art. Stjärnorna äro att betrakta som solvisare för världens gång, änskönt solen icke rättar sig efter visaren, utan visaren efter solen.
— Hvad kan det då vara för märkligt, som nu regerar på himmelen?
— Denna natt förer Jupiter regementet med så undransvärd makt som sällan tillförene, och detta betyder gemenligen stora gåfvor. Men bakom honom skönjes Saturnus, som intet är till att tro, och menar jag, att han drager till undergång det som annars till ära stämdt vore. Det likt är blifver i hans sken olikt, och många farligheter förestå, dock mest i sinnets omskiftelse. Är nu ock kristmånaden inne, och solen går ur Skyttens tecken in i Stenbockens. Skyttens barn äro godartade, men Stenbockens barn hafva en sött talande tunga, lofva mycket och hålla där litet af, berömma sig öfver måttan och söka människors pris mera än Guds. Summa: det som nu födes är stort födt, men intet varaktigt, där som det intet mera hör Skytten än Stenbocken till. Lägg märke därtill, Lydik, efter ni torde lefva längre än jag.
Tullnären, som delade hela sin samtids tro på stjärnornas inflytande, hade på sina läppar en ny fråga om nattens hemligheter, när vid en krökning af vägen två andra slädar kommo i vild fart åkande mot dem. I den första tungt lastade släden sågs en ensam, kortvuxen karl i polsk skinnmössa af alla krafter piska de löddriga hästarna. I andra släden hade en kvinna och en skjutskarl all möda att följa den första.
— Halfva vägen för kronans tjensteman! ropade tullnären myndigt, i det hans körsven med knapp nöd hann vika åt sidan i drifvorna.