Urban Niemand fördes till ett af dessa bristfälligt inredda tält, hvilka tjenstgjorde som förbindningsanstalter och där femton eller tjugu sårade lågo med de minsta möjliga bekvämligheter utsträckta på halmen. Någon vård om hans sår kom icke i fråga förrän på fjärde dagen. Mången fick vänta längre. Hvad skulle man göra? Fältskärerne voro få och arbetet mycket. Det var icke förbjudet att dö, om man ej hade tid att vänta. Ett lif mer eller mindre betydde så litet.
När fältskärn ändtligen visade sig på fjärde dagen därefter, räckte den sårade honom ett papper, som han burit vid barmen. Det var Slanges fullmakt att mottaga och till vederbörande framföra medaljongen och ringen.
— Jag skall lämna papperet åt fältmarskalken, sade kirurgen, välvilligt stämd, när han läste Slanges namn.
— Gör mig frisk, så att jag kan lyda generalens order! bad den sårade enträget.
— Frisk? Kanske. Efter åtta veckor, om lyckan är dig bevågen. Det vill säga, så frisk du kan blifva, stackars gosse. Icke en knota är hel i dig. Du är så mörbultad, som hade artilleriet och trossen kört i kapp öfver dig. Nå ja, kan jag ej göra en hel karl af dig, skall jag försöka göra en half. I morgon kommer jag tillbaka för att afsåga din högra arm.
— Min högra arm?
— Ja visst. Där är en rätt vacker början till kallbrand, och värre blir det. Å, hvad skall du göra grimaser för sådana småsaker? Ha tjent Slange och vara rädd att mista en arm! Hästskomärket där på din vänstra tinning kan jag ej lika lätt såga bort. Tacka mig för att du får behålla det så länge du lefver; alla flickor skola tycka om dig för det.
Med dessa tröstande försäkringar gick den välmente benafsågaren vidare till nästa patient, som ingneds med Rigabalsam, ett universalmedel för alla vedermödor, hvilka ej påkallade knifven och sågen. — Den sårade gossen brast i tårar. Han hade ingenting mot att dö, men att framsträcka för sågen sin högra arm, detta var värre än döden.
— Hvad skall du råta? sade en hes röst på halmen bredvid honom. — Rita hit rykken, jag känna armen. Pukken och Nikka tog penen mina, lut ten marsen för kamla Taavi. Mutta kutti, te inte vick hänterna med.[26]
Urban Niemand kastade en tröstlös blick på sin granne och igenkände Taavi, som engång på Lavilas äng hade undfägnat åhörarne med berättelsen om Wittstock och »Kräkken».