Gossen följde uppmaningen så godt han förmådde. Taavi, själf sårad i båda benen, öfverfor med sin hårda tumme den krossade armens muskler och ben. Det kändes som glödande järn hvar tummen for fram, men sedan han slutat sin undersökning, sade den gamle ryttaren:
— Mitä hulluutta! Såga ten armen! Vå veckor han taga välskärn i ragen.[27]
Taavi var en af de många, dem kriget, nöden och bristen på läkare lärt att sköta egna och andras sår. Han tillkallade tjenstgörande soldaten, fick vatten och fältbindlar, tvättade armen omsorgsfullt och pålade nya förband med vattenomslag. Sömnen och ungdomen blefvo hans bundsförvanter. När dagen därpå en bloddrypande såg sträcktes ut mot en ung arm, var inflammationen nästan häfd och kallbranden försvunnen.
— Han kommer igen, tröstade fältskärn. Räck fram tassen, gör pinan kort!
— Några dagars anstånd! ... Patienten bad så bevekligt.
— Får gå, några dagar. Ungt folk förstår ej sitt eget bästa. Kallbranden kommer igen.
Men han kom ej igen. Taavi fortfor med sin kur; intet ben var knäckt, endast muskler och brosk grundligt massakrerade. Efter omslagen följde ingnidning af björnister; det var Taavis universalmedicin. Armen helnade allt raskare; efter mindre än två veckor var han ännu svag, men helad och smärtfri. Fältskärn, en sörmlänning, stärktes i sin tro, att finnarne kunna trolla. Endast hästskons märke på tinningen blef kvar att besanna hans spådomar. Dess sår läktes, ärret förblef outplånligt.
Den blodgiriga sågen blef härmed öfverflödig för en patient, men gjorde sin skyldighet med en annan. Taavis vänstra ben befanns krossadt af samma karteschkula, som dödat hans häst i Wittenbergs första anfall, och benet måste aftagas nedanom knäet. Kirurgen har aldrig råd att visa mycken finkänslighet, men i trettioåra kriget sågade han ben som man sågade ved. Ingen var bortklemad med kloroform; »hvit kalf och rö, vill han ej lefva, får han dö». Taavi bet hop tänderna, svor vid ena manövern och välsignade sig vid den andra. Ändtligen var allting väl beställdt. Han blef icke värre medfaren, än hundrade hans gelikar.
— Och hvad skall det nu blifva af Taavi? frågade gossen Niemand, som med skäl tyckte det vara hårdt, att den trogne sidokamraten, som räddat hans arm, skulle själf göra så nära bekantskap med sågens hvassa tänder.
— Hvad nu pli Taavi? upprepade den gamle ryttaren, sedan han styrkt sig med en klunk öl efter den senaste krångliga spärridten mot sågen. — Marsa Eura gen. Rätta tem Lennarten, Langen, Hyökin. Purra tem palten riget. Hurra Ristina. Tacka Gud en pen. Komenderataan pois sista vintervarteren. Välta hästrykken, tö halmen. Eläköön isänmaamme![28]