Leipzig fortfor att tappert försvara sig med bistånd af 2,000 man, som räddat sig dit efter slaget. Torstenson nödgades företaga en regelbunden belägring med löpgrafvar, minor och stark artillerield. Man sköt äfven stenar. Förgäfves sökte det berömda universitetet utverka neutralitet. När ändtligen den stora slottsbastionen nedsköts, dess bröstvärn fyllde vallgrafven och en ny fruktansvärd mina stod färdig att antändas, kapitulerade Leipzig den 25 November. Staden fick betala 130,000 riksdaler i två gånger nedsatt brandskatt och underhålla svensk garnison, men behandlades i öfrigt mildt. Erik Slange begrofs med stora ärebetygelser i en af stadens förnämsta kyrkor, sannolikt Nikolaikyrkan.
När lugnet för tillfället återställts, kallades Urban Niemand, rapporterad frisk, till högkvarteret. Fältmarskalken behagade fråga honom som ögonvittne om generalmajor Slanges fall.
— Antingen var det Götz eller Hannibal Gonzaga, anmärkte han tankfull vid berättelsen om den jättelike ryttaren, som nedtrampade allt och kastade Slange till marken.
— Du har följt din tappre herre i döden, tillade Torstenson med den blida välvilja, som gjorde honom så älskad af hög och låg. — Du är införd i rullorna som sergeant vid Nylands kavalleriregemente. Anmäl dig för din öfverste! Tillsvidare är du kommenderad till staben för min disposition. Tjena mig lika troget, som du tjenat generalmajor Slange!
Allt blod, som undgått sågen och ännu fanns kvar i Urban Niemands ådror, rusade upp till hans kinder. Han gjorde stum militärisk honnör.
— Är du så återställd, att du kan företaga en vinterresa till Sverige och Finland? Kan du följa den kurir, som jag afsänder i morgon öfver Hamburg med utförlig rapport om slaget?
Den nye sergeanten försäkrade, att han skulle lyda order hvart än han skickades.
— Godt. Du har ett halft års permission för att återhämta dina krafter. Res och fullgör generalmajor Slanges uppdrag! Fröken Waldeck är i Stralsund, fru Elin Boos på Karuna i Finland. Se här medaljongen och ringen. Detta till respenningar.
Ynglingen kände en börs i sin hand och böjde ett knä.
— Stå upp, sergeant Niemand! En bra soldat böjer knä för sin Gud och sin konung, men ej för befälet. Det är nog att han lyder order och gör sin pligt. Med dessa villkor har hvarje soldat i den svenska hären rätt att anse sig som en officers vederlike. Farväl!